Den brittiske författaren J. R. R. Tolkiens verk har förtrollat generationer, men kan framstå som frustrerande för den som uppskattar nyanser. I Tolkiens värld behöver ett begrepp som ondska inte problematiseras: den är liksom sin motpol, ljuset, en kraft som existerar av och för sig själv.
”Game of thrones”-författaren George R.R. Martin anmärkte om sin förebild:
”Han skriver: 'Aragorn regerade klokt och bra i hundra år' eller nånting. Det är lätt att skriva en sådan mening. Men jag vill veta hur Aragorn såg på skattesatser. Och hur gjorde han när landet plågades av svält?”
Det var den sortens frågor Martin försökte besvara när han, inspirerad av Tolkien, skrev sin egen svit ”A song of ice and fire” (där ”Game of thrones” ingår). Martins värld kändes genomarbetad, hans människor tredimensionella. Och ”Game of thrones” blev en vansinnig succé, särskilt i HBO:s dramaserieversion.
Därför är det olyckligt att Prime video som strävar mot samma prestige-tv-renommé som HBO inte hörsammat Martins invändningar. För trots en budget som motsvarar ett mindre lands BNP framstår bolagets ”Game of thrones”-dödare ”Maktens ringar” inte som mer än en servettskiss.
Berättelsen utspelar sig tusentals år före händelserna i ”Sagan om ringen”-trilogin, under en tid då den kända världen levt i fred i många år.
Alla utom den envisa alven Galadriel.
Hon är besatt av att finna och döda den onde trollkarlen Sauron. Den allmänna uppfattningen är att Sauron och därmed ondskan försvunnit, men Galadriel är övertygad om att han lurar någonstans i världens utkant. Galadriel är ljuset, Sauron mörkret.
Maktens Ringar sägs vara världens dyraste tv-serie, med en budget på 715 miljoner dollar. Resultatet är en förvånansvärt slät och datorspelsliknande värld, långt från den mer jordnära i den nu 20 år gamla filmtrilogin regisserad av Peter Jackson.
Världsbygget skapar avstånd som inte lyckas överbryggas av huvudrollerna. Av hela Tolkiens galleri av livsformer är alverna de absolut tråkigaste: självupptagna blodlösa halvgudar utan humor.
Då blir det ett problem när huvudkonflikten är alvcentrerad.
Här finns ytterligare en parallell till George R.R. Martin och hans” Game of thrones”. Häromveckan kom HBO:s prequel ”House of the dragon”, som även den har valt att lägga fokus på det universumets minst intressanta släkt: Targaryen-dynastin. Även dessa perukbärande viktigpettrar betraktas som något slags halvgudar och kändes först som ett tråkigt val för en dramaproduktion.
Men till skillnad från Tolkiens alver är det åtminstone lite riv i Martins Targaryens. Incest, blod och eld präglar deras värld. Och får därmed den blodlösa Galadriel att framstå som en pappfigur och hennes jakt på ondskans furste något som inte riktigt hör hemma i en berättelse för vuxna.
Den här recensionen är baserad på de två första avsnitten av första säsongen av Maktens Ringar.