Todd Haynes blev känd som en egensinnig regissör på 90- och början av 00-talet. Han utmanade sin publik med provokativa filmer, som AIDS-dramat ”Poison” (1991), villaidyll-pandemi-mardrömmen ”Safe” (1995) och den extravaganta glamrockhyllningen ”Velvet Goldmine” (1998).

Sedan tappade Haynes sin udd med duktiga filmer designade för att vinna priser. Som Bob Dylan-experimentet ”Im not there” och det lesbiska juldramat ”Carol” (2015).

”May December” är löst baserad på den sanna skandalhistorien om en kvinna som dömdes för våldtäkt på en 13-årig pojke i USA men blev gravid med hans barn i fängelset och efter frisläppningen fortsatte relationen i över 20 år.

Haynes bygger något annorlunda än en rak fiktionalisering. Publiken följer Elizabeth (Natalie Portman), en skådespelare som skickats i förberedelse för en filmroll för att studera den kontroversiella Gracie Atherton-Yoo (spelad av Julianne Moore). En kvinna känd från tabloiderna, som kommit ut från fängelset och lever ett ”normalt” familjeliv med sina tre barn och sin 23 år yngre man Joe (Charles Melton) – som brukade vara skolkamrat med hennes son.

Skådespelaren Elizabeth har ”ett intresse för moraliskt ambivalenta rollfigurer” och trycker på rätt knappar för att aktivera Joes undertryckta begär efter en stulen ungdomstid.

Det är ovanligt med filmer som utforskar så kallad ”grooming” utifrån toxisk femininitet och ”May December” påminner stundtals om Gus van Sants ”Till varje pris” (1995), där Nicole Kidman spelade en lärarinna som förförde och utnyttjade en hyperkåt elev (spelad av Joaquin Phoenix).

Men det pikanta meta-upplägget i ”May December” ger en mänskligare dimension till triangeldramat. Haynes utforskar den ojämställda dynamiken bakom alla ”mommy issues” med en syrlig svart humor som bibehåller filmens nerv hela vägen till slutet.

Det är härligt att se att Haynes äntligen hittat tillbaka till sin gamla form.