Precis som många andra har jag hejat på ”Megalopolis” som en underdog-historia i en tid när film- och strömningsjättarna allt oftare förolämpar vår intelligens med massproducerat innehåll utan originalitet.

Coppola har rott hem omöjliga projekt tidigare, inte minst två av världshistoriens bästa filmer, ”Gudfadern” och ”Apocalypse now”. Ambitionerna bakom ”Megalopolis” är också mäktiga. Coppola har rekryterat en stjärnspäckad ensemble för en visuellt grandios science fiction-”fabel” som drar paralleller mellan romarriket och USA:s sista dagar.

Stjärnarkitekten Cesar Catilina (Adam Driver) har uppfunnit ett magiskt byggmaterial och besitter även en förmåga att stoppa tiden. Han dras in i en maktkamp med borgmästaren över framtiden för ”New Rome” – en retrofuturistisk metropol där alla bär fedorahattar och datorer existerar men pressen fortfarande använder kameror från 1930-talet.

Kan människan lära sig samarbeta, eller är vi dömda att underkasta oss makten från ett fåtal? Coppola uppmuntrar till en debatt om allas vår framtid, men de filosofiska frågorna begravs i en kitschig och anakronistisk röra. Ofta framstår ”Megalopolis” som en reflektion över Coppolas egna konstnärskap och eftermäle, något som hade varit ett bättre ämne än kantiga metaforer över samtidens utopier och dystopier, komplett med arga busar i röda kepsar.

Det gör ont att erkänna men ”Megalopolis” är ett spektakulärt misslyckande. En uppvisning i tondöv maximalism, pretentiöst svammel och metafysisk sentimentalitet.

Det är lätt att respektera Coppolas världsfrånvända storsatsning, men svårt att inte tänka på hur pengarna kunde ha använts bättre.