Franska Alice Wincour är en rätt ojämn filmmakare som såväl i sin filmografi som inom sina alster vacklar mellan hög EQ och det mer klichéartade, men hon är ändå alltid sevärd, har närvaro och trovärdighet i skildrandet av känslor.

I ”Proxima” grävde Wincour i psyket på en astronaut som tvingas allt längre bort, mentalt och fysiskt, från sitt barn, i ”Maryland” gör den belgiske suveränen Matthias Schoenaerts en soldat som kämpar med PTSD och även i ”Minnas Paris” handlar det om psykisk ärrvävnad, men nu efter ett terrordåd i Paris.

Virginie Efira gör en Cèsar-vinnande (fransk Guldbagge) insats som tolken Mia som av en händelse befinner sig på en bistro som attackeras av terrorister. Hon överlever, men traumat färgar hela hennes existens. I efterhand blockerar Mias hjärna själva attacken, hon försöker hitta tillbaka till skeendet för att kunna läka.

En sökande, smått besjälad kamera fångar detaljer och skärvor av vardagen, som blir betydelsefulla bärare av Mias minnen, lotsar henne fram mot något slags avslut.

Det handlar om överlevandeskuld, om att våga gå vidare och – mest intressant – hur ett sådant gravt trauma tacklar livet sidledes, får det som förut var vardag te sig banalt eller förljuget. Krossar illusionen av trygghet, för evigt.

En brutal terrorattack i en actionfilm lämnar inte mycket mer spår i sinnet än en biljakt men när den dyker upp i ett inkännande drama blir chockeffekten desto större.

Även om jag vet vad som komma skall, är väntan olidlig och ögonblicket när det sker svårartat skakande. Närheten till Bataclan och alla andra terrordåd förpliktigar. Ställer krav på en filmisk nykterhet som Wincour tacksamt nog besitter.

Mot slutet klampar de där förbenade klyschorna in igen, i det annars sensibla rummet, men det förminskar ändå inte Alice Wincours känsla för… känslor.