I slutet av avsnitt tre utbrister inspektör Gabriel Vanem: 

“Bilden av Otto Mueller blir bara grumligare för varje dag. Var han en ärlig affärsman eller ett avskum?” 

Bra frågor, såklart, om det hade rått något tvivel. Tvärtemot vad repliken säger har vi – liksom inspektör Vanem – just ägnat tre avsnitt av att matas en ganska entydig bild av affärsmannen och familjefadern Otto Mueller: tyrannen som älskar att plåga sina barn och sin hustru, den före detta brottaren som anser att “ingen annan åsikt än min räknas”, och som bjuder in sin älskarinna till en familjemiddag på sin 65-årsdag.  

Det är alltså en dissonant replik, kanske onödig att fastna vid, men den dröjer sig kvar som ett exempel på de ganska många tillfällen då manuset pekar bort från det som faktiskt händer på skärmen.  

Upplägget är utsökt klassiskt deckardrama: åtta personer deltar på den förmögne affärsmannen Otto Muellers födelsedagsmiddag: hans försmådda hustru, hans unga älskarinna, hans kuvade söner och deras galna respektive alkoholiserade partners, en exhustru och hennes son. I slutet av kvällen ligger Otto död på golvet med en kula i pannan.  

Nu är det upp till inspektör Vanem och hans kollega Agnes Maramaa att lista ut vem som gjorde det. 

Eftersom Otto, glupskt och lidelsefullt spelad av den estländska stjärnskådespelaren Jaan Rekkor, som sagt är ett genomuselt svin och hatad av precis alla är också alla lika misstänkta. I åtta avsnitt får vi följa åtta förhör och får åtta olika versioner av dagen som ledde till mordnatten. 

Det är å ena sidan en smart idé: samma scener utspelas om och om igen, men med lite olika innehåll, beroende på vem som berättar.  

Å andra sidan är det ganska tröttsamt att behöva se samma scener om och om igen.  

Det mest frustrerande är skildringen av polisarbetet. Självklara frågor som “vem stod som förmånstagare på Ottos nya livförsäkring?” blir hängande i luften orimligt länge. Det är svårt att föreställa sig en verklig inspektör med tålamod att låta frågan bero. Ännu konstigare: varför har de inte kollat saken själva? Säkerligen har de säkrat bevis på brottsplatsen?  

Det goda med Vem sköt Otto Mueller, Viaplays första estniska originalserie, finns främst i ambitionsnivån: hantverket bakom fotot, klippningen och kompositionerna kan jämföra sig med de flesta internationella moderna dramaserier. Särskilt inledningsscenen, där kameran sakta upptäcker Ottos lik på golvet under fladdrande gardiner, är riktigt vacker.  

Det goda är också att Viaplay, som är ett svenskt bolag med närvaro i förvånansvärt många länder inklusive Estland, producerar originalserier från språkområden vi inte annars hör så mycket ifrån.  

Det öppnar för nya erfarenheter, som när inspektör Vanem för att pigga upp inspektör Maramaa bjuder på vad han kallar “ryskt kokain”: en citronskiva dränkt med strösocker och pulverkaffe. Hon tuggar i sig den, med skal och allt, utan att röra en min.  

Sånt ser man inte varje dag.