Vissa människoliv är så fullproppade av händelser, historia, konst och politik att i vilken form man än skildrar dessa liv går det bara att få med en bråkdel. Aldo Braibantis skulle räcka till minst tio filmer.

Han stred i den antifascistiska motståndsrörelsen i Mussolinis Italien. Efter kriget ägnade han sig åt poesi, dramatik, musik, bildkonst, ekologi och studier av myrsamhällen. Han ingick i en rörelse som sökte skönhet, en konstnärlig praktik utan tvingande ramar. 1968 blev han fängslad efter en rättegång som angrep hans filosofi och homosexualitet. 

Regissören Gianni Amelio väljer att fokusera på rättegången. Homosexualitet var inte olagligt,  inte heller under Mussolinis tid. Det hade ju betytt att det existerade homosexuella i machismons Italien. Braibanti blev istället åtalad för det luddiga ”Förledelse”. 

Luigo Lo Cascio briljerar stillsamt i huvudrollen. Vi får se honom omgiven av unga vackra människor i konst-kollektivet. En generös mentor, men som också favoriserar (och möjligtvis utnyttjar) tjusiga ynglingar. I förkrossande brutala scener blir Braibantis unge älskare Ettore inspärrad på sjukhus av sin ultrakonservativa familj och får hjärnan sönderbränd av elchocker. 

Braibanti själv sitter snart vid skranket och när dramat övergår till rättegångsfilm skruvas både tempo och känslor ned. Välspelade men segdragna scener bryts enbart av den stridbare reportern (underbar Elio Germano) som också han finner sig vara bakbunden av sin partitrogna tidning. All glöd, längtan och förälskelse mals ner i domstolen, tyvärr gäller det också för filmen. 

Först när Ettore återkommer för ett vittnesmål, svårt skadad av elchockerna, börjar filmen gnistra av liv igen. En sympatisk upprättelse för den som betalade ett än högre pris än berättelsens huvudperson. 

Myrornas herre skriker tyst, lika svalt elegant som sin huvudperson Braibanti.