Nu har boken, med viss fördröjning, gått och blivit teater. Och det i en rörande naken iscensättning där ensamheten får ett ansikte trots att nuckan själv faktiskt inte är ensam på scenen, utan har blivit tudelad och därtill fått sin alldeles egna hyllningskör.

”Nuckan” som bok fick ett enormt genomslag. Troligen för att det var en berättelse som ingen egentligen hade berättat förut. Lindroth bestämde sig plötsligt för att komma ut ur nuckagarderoben, hon bestämde sig för att sluta låtsas vara någons flickvän, fru, mamma, svärdotter eller sambo. Hon bestämde sig för att sluta låtsas som om den ensamhet som följt henne hela livet var självvald.

Med femton mer eller mindre katastrofala och självutplånande kärleksaffärer bakom sig, relationer som samtliga slutat med att det på ena eller andra sättet visat sig att kärleken inte var ömsesidig, bestämde hon sig för att reclaima nuckan.

Hon berättade sin egen historia, hon berättade om sin längtan efter tvåsamhet, om all den smärta och förnedring hon utstått för att få bli tagen i anspråk, hur opassande och fult det än månde vara.

Att böcker blir film är ju inte alltid lyckat och visst undrar jag en smula över tilltaget även denna gång. Boken är så fullständig i sig, med underbara passager som det med boken i hand ju går att stanna till och reflektera över.

Men jag blir också charmad av den här iscensättningen. Bokens stilla humor sätts i snurr på scenen, med Lena B Nilssons stillsamma skiftningar i nyans och tonläge. Som sparringpartner har hon regissören Nina Haber, som står för tyngd och eftertryck.

Det är en finurlig roll som både bekräftar nuckans position och lyfter henne ur ensamheten. Det gör förstås också Gothia Show Chorus, den kvinnliga barbershopkören, som givetvis har rätt i att nuckan både borde vara lätt att älska och lyssna till för ”anyone who had a heart”, som de sjunger i Dionne Warwicks 60-talsdänga.