Trenden med engelska titlar på svenska produktioner, som ”Thunder in my heart”, ”Underdog” och ”Hack my heart” förstärks nu av ”One more time” (och fler är på ingång). Möjligen ytterligare ett desperat försök från svensk film- och tv-bransch att locka de unga från en liten skärm, till en i alla fall något större (”One more time” har premiär på Netflix).

Här är även intrigen anglosaxisk, öppet och oblygt lånad från Bill Murray-succén ”Måndag hela veckan” – som för övrigt även figurerar i berättelsen, som ett inspirationsverk för Hedda Stiernstedts åldersnojiga Amelia som blir påkörd av en lastbil och vaknar upp på sin 18:e födelsedag.

Först ser den rätt omogna Amelia det hela som en välsignelse. Vem vill väl inte återuppleva sin studenttid? (Jag!). Men sedan som en plåga, eftersom hon hamnat i en loop som gör att hon varje morgon vaknar upp till föräldrarnas falsksång i ”Ja må hon leva” – och sedan tvingar sig igenom en dag i skola och på postpubertala partaj.

Hedda Stiernstedt gör sin huvudroll med övertygande energi och komisk ryckighet, i alla fall till en början, men när de sedelärande sentenserna knackar på manusdörren, tappar både hon och berättelsen i dynamik och framåtrörelse.

-Ska jag alltså bli en bättre människa, för att slippa ut ur den här loopen? frågar Amelia misstroget när hon och kompisen tittat igenom Bill Murrays tids-warp – vilket insinuerar att här kommer minsann inga sådana lätta utvägar erbjudas. Bra! – hann jag precis tänka innan storyn lik förbannat ramlar på i precis den förutsägbara riktningen. Lite mer egenart hade man kunnat kosta på sig.

Nå, det gör i alla fall inte ont att titta på långfilmsdebuterande regissören Jonatan Etzlers ”One more time”, som ändå är en lekfullt framförd genreövning i bjärt fyrfärg – som nog kan gå hem hos målgruppen.

Eller inte... Den unga publiken har ju en tendens att sky svensk film som en morotsjuice i en champagnebar.

Engelska titlar lär inte ändra på den saken.