Som en del av den avantgardistiska litterära och konstnärliga scenen, under 60- och 70-talet, utmanade hon de konventionella formerna för olika konstnärliga praktiker.
Vad händer när texten blir till bild, när bilden ljudas, när ljudet förkroppsligas, och när kroppen leker med rummets konventioner?
Sytråden löper som en röd tråd genom utställningen. Det som ofta associeras som ett kvinnligt kodat hantverk, visar samtidigt på trådens hemligheter och potentiella revolter. För mellan dessa lager och trådar, utläser Ladik poetiska noter och partitur.
Det gör att de visuella inslagen blir begripliga i sin obegriplighet. Enligt Ladiks egna logik. För inte sällan anklagades de som, under 50- och- 60 talet, höll på med den konkreta poesin, poesin som formades till bild, för att vara just obegripliga.
Genomgående i utställningen finns här ett intresse för att avkoda hemligheter som finns i materialen. Till exempel utläser Ladik noter utifrån kretskort, vilket blir en avväpnande metod att förstå sin samtid på. Och att ta plats som kvinnligt subjekt i en mansdominerad sfär.
Det svåra i utställningen är hur man ställer ut performance-akterna. Om performance-aktens premiss är att skapa något tillfälligt, något som uppstår i ett här och nu, så blir dokumentationen performance-aktens anti-tes.
Här drar de å ena sidan till sig uppmärksamhet, ”naken kvinna bland påklädda män” samtidigt som de är svåra att förstå utan sitt här och nu. Och att låta Ladiks poetiska tonsättningar spelas ut från högtalarna istället för i hörlurarna riskerar att distansera ljudet från besökaren, trots att det skapar en annan sort rumslighet och kakafoni. Men kanske är det ändå viktigare, att på djupet, få tränga in i Ladiks ljud-universum.
För Ladiks sätt att arbeta med rösten och kroppen, som poetiskt fält, blir det mest intressanta elementet i utställningen. Det är där som mötet mellan poesin och det visuella skapar en kommunikation bortom objekten.
Utställningen ”OOOOOOOOO-PUS” är en nyfiken undersökning i vardagens poetiska mönster, med kroppen, inte minst strupen, som poesins allra främsta verktyg. Här finns besvärjelserna, protesterna, och njutningen inte minst.
