Mycket namnkunnige tonsättaren Andrea Tarrodi, som nyligen har debuterat med Los Angeles Phil, står för musiken – den som inte Franz Lehár har komponerat förstås.

Ja, för detta är en metaupplevelse kring konstens idé. För oss som sjungit punschvisor till operetten Glada Änkans trallvänliga melodier är det smått obegripligt att det fanns en verklighet i Wien runt början av förra sekelskiftet då Franz Lehárs musik tillsammans med librettots tämligen oskyldiga story kunde orsaka turbulens.

Men så var fallet och i Tribunalens ruffa scenrum kastas vi tillbaka till ett av kultur kokande Wien i en förkrigstid där de stora tankarna tänks, det glada livet levs, teknik och utveckling blomstrar, men där det också mullrar betänkligt av upprustning och politisk spänning.

Robert Noack gör ett förtjusande porträtt av Franz Lehár, konstnären som tror på konsten framför allt och besjälar sin ensemble med musik och nattrepetitioner. Här handlar det om konst mot alla odds, konst som har ett högre sinnligt syfte.

Även övrig ensemble lyser av esprit och det finns ljuvliga scener, även om jag saknar det riktiga bettet i regi och tempo.

Tarrodis eleganta melodilinjer lägger ett rytmiskt uppbrutet skimmer till Lehárs valser. Det är ett riktigt lyckat giftermål, intimt framfört av en klarinettförstärkt stråkkvartett och med flera utmärkta solister, inte minst Agnes Wästfelt och Astrid Banck Linderoths porlande sopraner.

Boonstra har skrivit med schvung och flera glimrande scener tas väl om hand av regissör och ensemble. En snitsig parodi på dåtidens monarker inklusive brittisk, rysk och tysk accent kan ensam befoga hela biljettpriset, men tyvärr sackar det betänkligt i andra passager.

”Det är operett, lyckliga slut är viktiga”, lyder en av replikerna men det här är en text som varken infriar detta eller någon enhetlig linje. Med flera olika trådar undrar man till slut vad som egentligen skulle berättas. Men vad gör väl det, när det berättas med sådan fröjd?