Stella Maris – ”Havets stjärna”, är en gammal beteckning på Jungfru Maria. Jag låter det stå medan jag läser det, troligen, sista verket av amerikansk litteraturs nestor, Cormac McCarthy, 90 år i sommar.

På svenska kommer duon ”Passageraren” och ”Stella Maris” i ett band (översatt av Niclas Hval), medan originalen utgavs som separata romaner; en tegelsten och en tunnare volym, lik en epilog.

Det är historien om syskonen Bobby och Alicia Western – notera efternamnet – barn till en av forskarna som ingick i Manhattanprojektet och uppfann atombomben. Inte bara detta arv går som en radioaktiv skuldsedel genom syskonens liv.

”Passageraren” handlar om brodern Bobby som 1980 anlitas som bärgningsdykare för att lokalisera ett störtat flygplan. Men allt står inte rätt till nere på botten.

Det liknar, precis som McCarthys ”No country for old men”, en Raymond Chandlersk noir-deckare, med det mörka hjärtats puls i McCarthys stora berättelse om ett Amerika skapat i våld och blod, den karga maskulinitetens slitna kroppar, naturens skönhet och likgiltighet.

”Stella Maris” är namnet på den psykiatriska klinik där systern Alicia skriver in sig 1972. 

Kvinnor är oftast frånvarande hos McCarthy och när en kvinna blir huvudperson liknar hon en kliché: psykiskt labilt underbarn med incestuösa Lolita-vibes och lågt BMI. ”Attraktiv, möjligen anorektisk” som journalen värderar.

Man kan läsa det som en rakbladsvass snittyta i den patriarkala samhällskroppen – såhär vacker, smal, och plågad är idealkvinnan; mera ett orakel än en realistisk gestalt. Kvinnoporträtten i mytgarderoben hos en manlig supermodernist född på 1930-talet som pastischer.

Men är det något litteraturen lärt oss är det att lyssna på oraklen. ”Inget århundrade har varit grymmare än det här. Är det verkligen någon som tror att vi aldrig kommer att uppleva något liknande igen?”

McCarthy har skrivit en åkallan i två tunga ekon.

Ett De profundis, ett rop på barmhärtighet. Stella Maris!

Och kanske, skulle McCarthy säga: ”Alicia Western, det är jag.”