”Renfield” borde nog ha stannat på idéstadiet. Det vill säga nedklottrad på en servett som sedan slängs i papperskorgen.

På många sätt framstår filmen som ofärdig eller knappt påbörjad. Papperstunna rollfigurer, ett löjeväckande manus (inte på ett roligt sätt, även om ”Renfield” försöker ge sken av självmedvetenhet) och en ton som inte vet om den ska vara en vampyrparodi, våldspornografisk gangsterfilm eller romantisk komedi.

Handlingen utspelar sig i New Orleans, och valet av stad kan verka logisk med tanke på all gotisk historia men referenserna sträcker sig till att polisen är korrupt och med skämt om ”drive-through-daiquiris”.

Det är i alla fall där som Greve Dracula (Cage) och hans assistent Renfield (Nicholas Hoult) tillfälligt bosatt sig.

Duon har en ojämlik relation: Renfield måste ständigt hitta och mörda nya offer med färskt blod åt sin herre, som har en vana att förvandla middagarna till våldsamma blodbad.

Draculas brist på diskretion gör att han och Renfield snart måste flytta vidare.

Renfield har hängt med i många år börjar känna sig fångad i en ”toxisk relation”, och går till en stödgrupp för medberoende till narcissister.

Gruppterapin består av töntiga mindfulness-citat som ”jag förtjänar kärlek”, och plattityderna är tänkta att bli skoj för att de appliceras på Dracula. Tyvärr saknar humorn något viktigt: skämt. Visst finns det inslag av komedi som får till det ibland, som när Dracula bjuder in sig själv till Renfield eftersom det står ”välkommen” på dörrmattan. 

Nicolas Cage har förmågan, men har den här gången nöjt sig med sminkningen. Resten av produktionen verkar ha nöjt sig med att Cage spelar Dracula.

Det vilar ett stort ”Äh, det löser sig”, över hela filmen.

Lägg därtill ett klichéaktig gangstersyndikat och en krystad sidohistoria där Renfield förälskat sig i polisen Rebecca (Awkwafina) och voilá! En ännu slappare film om blodsugare än ”Morbius” – något av en bedrift.

De som vill se Cage spela vampyr borde istället kolla in ”Vampires Kiss” (1988). En kalkon som faktiskt är kul.