Lina Makbouls ilska sätter tonen. Under arbetet med det program som kom att bli ett av Uppdrag gransknings mest omstridda reportage upprättade hon en så kallad shitlist, en förteckning över personer som smutskastade eller spred lögner om henne för att hon granskade mediernas agerande under metoohösten 2017.¨

Denna lista är i högsta grad närvarande i “Revolutionens första offer”, en personlig berättelse och en skildring av hur Makboul gick tillväga för att ta reda på om medierna som namngav Fredrik Virtanen hade på fötterna.

Det hade de inte. Men boken fokuserar inte främst på mediechefer och publicister, det skarpaste ljuset riktas i stället på de kvinnor som lämnat uppgifter om övergrepp. Det är olyckligt.

Mer intressant, och något av en ironi, är det då att Lina Makboul även avtäcker sin egen redaktion. Redan före programmet sänts blir hon själv föremål för ett hätskt drev och utmålas som könsförrädare, men något vidare stöd verkar hon inte erbjudas. När det är dags för en intervju med Cissi Wallin har hon inte sovit ordentligt på veckor, är pressad och känner sig paranoid. Hon flaggar för att hon inte pallar, men får till svar att hon fixar det. Det blir ingen bra intervju. Makboul är taktlös mot Wallin, men jag ställer mig ändå frågan om SVT, måhända omedvetet, kastade Lina Makboul under bussen.

“Revolutionens första offer” ger på intet sätt en heltäckande bild av mediernas roll under metoo. Men det är en bladvändare. Den som sett en del Uppdrag granskning kommer att känna igen sig; penseldragen är breda och Makboul skräder inte orden, exempelvis kallar hon vid ett tillfälle en reporter på Sveriges radio, som sågat hennes program, för “fitta”. Det är drastiskt och engagerande, men långt ifrån en eftertankens bok.

Eftersom Lina Makboul är medarbetare på SVT, recenseras hennes bok av Sandra Stiskalo, redaktör och kritiker i Dagens Nyheter.