På samma sätt som Laura i svenska succén Paradiset brinner gör tolvåriga Georgie allt för att hålla vuxenvärlden borta. Hennes mamma har nyss dött i cancer. Med inspelade repliker från killen i jourlivset ”Ja tack, Georgie mår bra” lurar hon socialtjänsten över telefon att hon bor med sin morbror. Som heter Winston Churchill. Mat finansierar hon genom cykelstölder med sin kompis Ali. 

Georgie har låst in sin sorg i mammans sovrum. Ibland går hon in och bygger på ett torn av skrot som ska nå ända till himlen. Återstår bara att knacka ut ett hål i taket…När hon lämnar rummet stänger hon noga dörren om sin barndom till nästa gång. Sorgen är randig och får komma i lagom portioner. 

Scrapper är fantasifull och faktiskt väldigt rolig. Inte minst de spridda existenser som rör sig runt Georgie och som med blicken rakt in i kameran berättar vad de tycker om henne. Socialsekreterarna, ihop trängda vid ett överbelamrat skrivbord som med spelat medlidande meddelar att ”Det är väldigt sorgligt. Tur att hon har sin morbror Winston Churchill som tar hand om henne. Det verkar gå bra.”

Det är scener som ser ut som om Roy Andersson och Wes Anderson samarbetat om estetik och uttryck. En teatral krock mot övrigdiskbänksrealism och torra gräsplaner i ett område där ingen har råd att åka på semester. 

Så klättrar Georgies totalt frånvarande pappa plötsligt överplanket till bakgården. Han har varit inkastare på Ibiza under hela dotterns barndom, men ska nu ta sitt ansvar. Georgie och Ali gör sitt bästa för att låsa även denna vuxenperson ute. Men pappa (Harris Dickinson, Triangle of Sadness) är slyngel i själ och hjärta och svårare att lura.

Lola Campbell i huvudrollen gör Georgie precis så kärv, oinställsam men sårbar som filmen kräver. Kemin med pappan växer fram långsamt och buttert, utan att beröva henne den självständighet som hon så tappert kämpat för. 

Scrapper rymmer både uppskruvade humorinslag och nedtonad sorg. En liten pärla i bjärta färger om barns sorg och om egenmakt.