Från djupaste hopplöshet, isolerat och nattsvart – till en strimma ljus att följa. ”Senuas saga” vänder i uppföljaren blad, utan att tappa kärnan av mörker som gjorde första spelet till en så unik upplevelse.

Det är svårt att ta avstamp i ”Hellblade 2” utan att sänka sig ner i den blytunga, geggiga sörja som Senua kommer ifrån i första spelet, där man följer henne ner i helvetet – genom psykosen – och tillbaka.

Det mörkret är nämligen grunden, förutsättningen, för det ljus som sipprar in när hon nu landar på ett kargt och ogästvänligt Island med hämnd i sinnet. Nästan Rembranskt så är grunden svärta, ensamhet och sorg. En duk där uppföljaren ger hoppet en chans, där penseldragen i historien skapar ljus, djup och till slut en tydlig berättelse med skarpa konturer.

Men i den finns en konstant osäkerhet. Rösterna i huvudet som ständigt gör sig påminda – ömsom hjälpsamma, ömsom förljugna. Som en självföraktets poesi när mörkret blir för tjockt, fast ibland tvärtom när Senuas mod börjar svika. Ibland syns osäkerheten rent grafiskt – som fragmenterade bitar av den makalöst vackert återgivna världen.

Där första spelet kändes oerhört ensamt – det var Senua och hennes röster mot en värld som ville kväva henne – så sträcker uppföljaren ut handen mot hopp, ljus och tro på andra människors godhet. Från 800-talets sagostinna Island skickas en syrlig samtidskommentar om makt som korrumperar och vad som händer när rädslor underblåses.

Men om ”Hellblade 2” ofta överträffar mina högt ställda förväntningar, så snubblar det i en aspekt – slagsmålen. Vid första anblick ser det ut som 70-talens kung-fu-filmer, en dödlig dans vackert koreograferad in i minsta detalj.

Men att spela det är tungrott och grötigt. Säkert avsiktligt, men fighterna blir för mig ändå spelets sämsta sida. De kan inte jämföra sig med genomtänkta pusslandet eller sökandet efter tecken för att komma vidare.

Det är ett spel som låter dig följa med mer än styra. En filmisk, otroligt väl skådespelad upplevelse där berättelsen är allt. Det är mörkt, vackert, smärtsamt och en fantastisk uppföljare på så många sätt.