Signe är en svårt egocentrisk människa som, om jag får ställa en snabb diagnos, troligtvis även lider av Münchhausens syndrom. Hon söker alltså omvärldens ömkande genom att fejka sjukdom, och när hennes minst lika egocentriske pojkvän får en massa medial uppmärksamhet tar hon i ordentligt för att märkas.

Kristoffer Borgli, som står för både regi och manus, skissar en halvskarp och fyndig satir över kultureliten indiskreta charm, där nämnde pojkvän hyllas i media för sina utställningar (som i princip bara består av ett gäng stulna stolar staplade på olika ”knasiga” vis). Roligast är ändå den passivt aggressiva kampen mellan honom och Signe, där de excellerar i konsten att dissa den andras framgångar och hylla de egna.

Borgli varvar Signes fantasier om kommande kändisskap med verklighetens krassa glåmighet.

Det börjar som ännu en komedi om en strulig ung kvinna som brottas med livet och relationer, ni vet den där charmiga strulputte-rollen som tidigare varit killarnas domän men som på senare år annekterats av det motsatta könet. Bästa svenska exemplet: Lisa Aschans ”Ring mamma!”, bästa norska: ”Ninja baby” – som av en händelse har samma huvudrollsinnehavare som ”Sick of myself”, stjärnskottet Kristine Kujath Thorp.

Men snart tar de mörkare tonerna över och Kristine Kujath Thorps rollfigur visar sig här vara av bitigare karaktär, ja – faktiskt rätt outhärdlig. Vilket så klart gör henne ännu mer komplex och spännande att följa.

Kristoffer Borgli har främst gjort sig ett namn inom kortfilmen, och det bästa med verk i det formatet är ju att de kan sluta lite härligt öppet, med en skruv eller en mer stämningsstinn insinuation. Och som många andra erfarna kortfilmare som fått chansen att växla upp till det långa formatet, har Borgli svårt att sätta punkt. Han vevar mixen av verklighet och fantasi en gång för mycket och verkar till slut drabbas av intellektuell soppatorsk – men vägen dit är tveklöst underhållande.