Den eviga frågan om var gränsen går mellan verk och verklighet, mellan konst och upphovsperson, matas ständigt med ny eld. Kan vi lyssna på kriminellas rap, se en svinig skådespelare i en dramatenroll, uppskatta verk av antisemiter?
Elise Karlsson har försett sin roman Smuts med ett citat av Karl Marx som säger att konstens seger ofta köps till priset av mänsklig karaktär. Och den beskrivs som en systerbok till romanen ”Klass” från 2017, som följde den unga Hélène i det nya arbetslivets gigekonomi, i utbytbarhetens rädsla.
Smuts är en litterär gestaltning av vad som skedde i en källare i Stockholm, den plats från vilket skandalen kring Svenska akademien utgick 2018. Elise Karlsson var en av de kvinnor som framträdde med namn i Matilda Gustavssons artikel i DN om ”Klubben”.
Man behöver inte känna till detta, även om en nyckelromanläsning är svår att undvika när skandalen blivit litterära svallvågor. Tidigare har Klas Östergren skrivit sorglustig satir om det ondas blommor i Renegater , Katarina Frostenson de två K och F, där offret är hon själv, och senare i höst kommer Horace Engdahls Op.1 som enligt förlagstexten handlar om en samtid som ”bestulit honom på hans mildhet”.
Smuts saknar passiv aggressivitet och skämtar inte. Det är den sorgsnaste text jag läst på länge.
Som roman tycks den först både intrikat och halvfärdig. Intrikat för att den har en intrig som en spiralformad tratt neråt där Hélène lockas tillbaka till den källarteater där hon for illa som ung. Hon är numera en vuxen människa med pondus och klarsyn, och hennes förmåga att skapa spelbar dramatik av de fragment som kommer från teaterkretsens ledare, den upphöjda Mikaela, kan bara ha blivit bättre.
Nu ska gruppen sätta upp En midsommarnattsdröm, men Shakespeares trollkrets tycks sprida sig i verkligheten. Hélène dras åter in i spegelsalens språkspel som maskerar det uppenbara och gör den på minsta vis avvikande personen till en löjlig figur. Varifrån kommer du? – det har alltid varit den grundläggande frågan i Elise Karlssons sociologiskt skarpsynta författarskap.
Hélène sörjer dessutom en älskad far och har ett hemligt uppdrag att avslöja gruppens dubbla bokföring. Kapitlen om henne varvas med kapitel om drottningen, Mikaela, skrivna i du-form, som suggestiva och knappa närmar sig ”skrivandets sorg” och den risk som finns i att spela drottning i ett manligt kungarike.
Det är svårt att förstå varifrån i rummet den rösten kommer, och det understryker omöjligheten i att verkligen dechiffrera detta maktspel. Om andras inre kan vi inte veta något alls. Det är till det vi har litteraturen.
Här finns också en död ung kvinna och sorgen i romanen accentueras i promenaderna till hennes grav, och till hennes mor. Så mycket som gått förlorat, så många som krympte.
”Problemet var aldrig hur mycket jag hatade den här platsen, utan hur mycket jag ville vara här.”
Efter att ha läst romanen två gånger är den inte ofärdig för mig längre, men som flera romaner i en, så genomsläpplig och ympad är texten.
Allt handlar om vem som får tillträde till festen, vem som kan offras. Det är sedan gammalt. Och vittnet Hélène, hon är van, hon kommer från klassamhället. ”Vi känner igen smuts när vi ser den. Man måste ha klass för att göra det.”
