Elins son dör i en drunkningsolycka. Lamslagen av sorg försöker hon hålla ihop sig själv och vardagen med den överlevande åttaåriga dottern Storm.

På ett barnkalas, i ett försök att normalisera livet, börjar Storm slåss med en annan flicka. Barnen viskar nämligen om att det var hon som knuffade sin bror i älven.

Frågorna hopar sig, och vuxenvärldens tafatta försök att tänka ”barn” och ”död” samtidigt är närapå skrattretande. Mindre lustigt är det förstås för Elin, som drabbas av den samlade föräldratroppens tysta konsensus att det är något fel på Storm.

Kan hon till och med vara ond? Hon har i alla fall en historia av att vara våldsam.

Lille Ulrik är inte med i många sekunder innan han trillar i älven, men ändå hinner vi förstå att han var ett krävande och utåtagerande barn. Storm lider av tvångssyndrom. Hon står varken ut med siffran nio eller sin jobbiga lillebror.

Elin är sammanbiten med dåliga försök till tålamod. Allt detta kan bero på att barnens far ganska nyligt har dött, eller så är det bara en helt vanlig normaljobbig familj. 

Manus och regi pekar inte finger över huvud taget, förmodligen filmens största styrka. Är Elin en dålig mor? Nja, ibland. Är Storm ett ont barn? Möjligtvis.

Men inte bara. Calmeyer har använt en nypa klassiska ingredienser från filmvärldens recept på ”onda barn”: inåtvänt grubbleri, stirrande blick bakom stripigt hår, sömngång och ett eventuellt falskt duperande.

Utanpåverket är på plats (dessutom med dimmiga skogar som fond), men varken filmen eller Elin accepterar klichén. En chimär som publiken själv lämnas att krossa.

Mor och dotter är ytterst välspelade av Ane Dahl Torp och Ella Maren Alfsvåg Jørgensen. Det vilar en distanserad sorg över Elin och Storm redan innan Ulriks olycka, här finns inget förlorat paradis att jämföra med.

Möjligtvis är det just det modiga greppet som tyvärr gör att filmen engagerar mer intellektuellt än emotionellt.