I början av 80-talet arbetade de ihop. Enligt utsago var det Suzanne Osten som invigde Las Norén i scenkonstens villkor. Sedan gick de skilda vägar. Ostens utstakade bana hade fokus på kvinnokamp och barnens bästa medan Norén rörde sig mot avgrunden, till de tröstlösa och utstötta i samhällets utkanter.

”Temps mort” handlar om sju människor i olika åldrar som möts på en odefinierbar plats, ett slags fiktivt väntrum mellan livet och döden där människorna blickar tillbaka på livet, rannsakar sig själva och undrar vart de är på väg.

Individerna känns ”norénska”: en förintelseöverlevare, en misogyn snuskgubbe, en besynnerlig Oidipus-kopia. Lars Norén slutförde ”Temps mort” under hösten 2020. Några månader senare hade han gått bort.

När Suzanne Osten och ensemblen tar sig an den nattsvarta texten är det med föresatsen att blåsa in ljus och lek. Osten själv har sagt att uppsättningen är en hyllning till livet.

Hon tillför en nyskriven prolog av Nils Uddenberg och tar med sig figurer från sin föreställning ”Besvärliga människor” från 1999 plus två folkjazz-musiker och en dansare i svart klädsel och snaggat hår, parodiskt likt den store dramatikern. Det doftar 70-tal.

Tillsammans med ensemblen hittar Osten det komiska i Noréns svårmodiga text genom att vrida den ut och in. Det är fiffigt och underhållande men snart känns skratten tillkämpade. Rollfigurerna bryts upp och skiktar sig, är det Ostens från 1999 eller Noréns? Med musikernas hjälp dansar de på till synes utan riktning, ett litet skränigt lustspel som liknar livets mer förvirrade sidor.

Det känns snopet, men kanske skulle det som såg så bra ut på pappret, att förena två giganter ha föranletts av en mer grundlig analys. Det är lockande att sluta cirkeln men som bekant, två pluspoler riskerar ju att stöta bort varandra.