Den tatuerade, ärrade och hundögde Carmy (Jeremy Allan White) är en prisbelönt stjärnkock som flyttar hem till Chicago för att ta över The Original Beef of Chicagoland – den solkiga smörgåsrestaurang hans bror Mike lämnat honom efter sitt självmord.
Det blir stressigt. Det visar sig snart att Mike hade skulder till såväl myndigheter som maffian. Och Carmy ska få de gamla hundarna i personalen att acceptera honom och de sofistikerade manövrar han lärt sig i de fina salongerna.
På nätterna vaknar han skrikande och drömmer att han blir attackerad av en björn.
Det är en rätt ordinär historia om man bryter ner den: en av livet tilltufsad huvudperson finner läkning på en oväntad plats tillsammans med ett gäng färgstarka knasbollar. Vi förstår att Carmys intensiva arbete med restaurangen är hans sätt att i efterhand läka relationen med sin döde bror.
Självmordet, som skett innan serien börjar, hjälper oss att förstå Carmy, hans sorgsna ögon, hans kropp som ser ut att sprängas av ett inre tryck, hans utbrott och hans tystnad.
Vi kan kalla det traumaberättelsen, och som den amerikanska litteraturvetaren Parul Sehgal noterade i en omtalad essä i The New Yorker för ett tag sedan, är just trauma den förhärskande berättelsen i vår tid: ett förenklande berättarknep som riskerar tränga undan intressantare grepp som vaghet, mysterier.
Men på samma sätt som de enklaste ingredienser kan bli en storslagen måltid om rätt person lagar maten blir ”The Bear” en av årets bästa serier, tack vare kanonprestationer av alla inblandade: Ayo Edebiris fattiga men ambitiösa andrekock Sidney har en haltande och underbart udda energi, och Lionel Boyce gör ett lika dråpligt som storslaget porträtt av den lågmälde bagaren Marcus, som behandlar sina tårtor med en ömhet som tycks gått förlorad i vår tid av nätdejting.
Och den här enkla berättelsen blir en större historia om manlighet, förlust, skuld och klass.
För ”The Bear” är också en berättelse om en plats: River North i Chicago, där den traditionella arbetarbefolkningen trängs ut av hipsters och foodies, berättad ur de bortträngdas, i serien representerade av Ebon Moss-Bachrach som gör en förskräckligt högljudd men sårbar kusin Richie, perspektiv.
Det ger den här snabba serien ett melankoliskt stråk som passar väldigt bra. Som en välkomponerad måltid i åtta avsnitt skapad av någon som verkligen älskar att laga mat.