Den första kritikerrosade säsongen började med en flämtning och slutade på en utandning. Kocken Carmen ”Carmy” Berzattos (Jeremy Allen White) frenetiska ambition om att förvandla sin framlidna brors sylta till finkrog ledde i slutändan fram till gemenskap i personalen och tillräckligt med kapital för att kunna öppna eget.

Mycket står därför på spel nu. Temat är förnyelse och förfining när lokalen ska helrenoveras, Carmy och Sydney (Ayo Edebiri) hitta varandra som affärspartners och personalen uppgradera sina kunskaper (och attityd, i kusinen Ritchies fall), för att passa nya konceptet. Fokuset skiftar därför skickligt från Carmy till ensemblen som helhet – ett smart drag när man ska följa upp en dundersuccé. Man vill ju inte upprepa exakt samma meny men man vill heller inte ändra det bästa receptet.

Alla får tid att utvecklas genom individuella resor. Tinas och Ebris tid i kockskola blottar personliga rädslor, pâtissier-Marcus praktik- och inspirationstrip i Köpenhamn leder honom till dessertnjutningens kärna medan Sydneys seriösa upptäcktsfärd i smakernas land leder till kulinarisk klarhet. 

Serier om självutveckling kan vara det mest upplyftande och rörande som finns. Om de förmår förmedla det där allmänmänskliga som handlar om att vilja men inte våga, vill säga. Om att drömma men inte veta. Om hur lärdomar och insikter sällan kommer till oss på egen hand utan genom öppenhet mot andra.

”The Bears” andra säsong påminner oss ömt om allt detta. Serien rör sig elegant mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan och sedan tillbaka in i stressen igen. När sista avsnittet spelats upp inser man att den fysiska utmattning serien ger beror inte bara på restaurangkökets kaos. Spänningen i kroppen kommer sig i stället av hur smärtsamt mycket man vill att karaktärerna ska lyckas.