Ruben, Ruben, Ruben… suck. Lika odräglig som genialisk. De inledande scenerna i ”The Square” får mig att tappa hakan. Jag sitter hänförd och gapar åt hans iakttagelseförmåga, hans humor och sinne för detaljer.

LÄS MER: Fredrik Sahlin recenserade filmen i våras i Cannes

Spelplatsen för hans sociologiska experiment är denna gång ett museum för modern konst, inhyst i Stockholms slott. Det är inte första gången den gravallvarliga och uppblåsta konstvärlden görs till driftkucku, här finns mycket att hämta. Kungens nya kläder är ett nyförvärvat konstverk, den oansenliga rutan på marken ”The Square” där konstnären dikterat att solidaritet, tillit och tolerans ska råda.

Museichefen Christian svassar fram i Stockholms innerstad i dyr kostym som värsta Bond-typen, förbi otaliga tiggande EU-migranter, förbi hjälporganisationernas ”Hej, vill du vara med och rädda ett människoliv?”, för att sedan kurera en utställning om solidaritet och jämlikhet. Det är ett öppet mål för en dubbelmoralistisk tjottablängare, men helt ok eftersom Ruben Östlund lyckas balansera det näsvist indignerade med humor och självkritik.

Claes Bang är perfekt i rollen som den otroligt slicke Christian. Mötet med den amerikanska reportern Anne (Elisabeth Moss) som ställer frågor om knöliga konstteoretiska presstexter (...exploring the inexhibitable and the exhibitable in the space of the museum blablabla…) är hysteriskt roligt och pinsamt. Christian är självsäker när han talar om konst och höga ideal, men fladdrar egentligen omkring utan mål och mening, och gör allt för att få känna något på riktigt.

”The Square” handlar om tillit och fördomar, flockbeteende och civilkurage. Så länge historien håller sig till Christians möten med arga förortsungar och självsäkra PR-snubbar är den moraliska promenaden förbluffande rafflande. Men filmen sticker så småningom iväg åt alla möjliga håll, de farsartade inslagen blir för många, de oväntade besluten och märkliga valen stör den sköra överenskommelse som Ruben Östlund gör med sin publik. Den som säger att vi godtar en konstruerad situation, för att vi också är så nyfikna på vad som händer sen. Som i ”Turist”, där den präktige familjefadern räddar sig själv och skiter i sina barn i en hotfull situation.

Jag älskar dessa experiment, men i ”The Square” finns för många. Ruben Östlund slösar med sina idéer och spektakulära inslag och filmen får bitvis karaktär av en tematiskt sammanhållen novellsamling än en kärnfull långfilm.

När tonläget skruvas ned visar Östlund sina känsligare sidor och hur otrolig han är med dialog och personregi. Scenerna där Christian umgås med sina döttrar är fantastiskt ömsinta, och att konstverket ”The Square” kommer igen i den ruta där hans döttrar tävlar i cheerleading är riktigt tjusigt. En plats för tillit och solidaritet.

Hjärnan kokar efter 142 minuter i Ruben Östlund-land. De moraliska kullerbyttorna gör sitt jobb, och jag är både road, irriterad och framförallt: ställd mot väggen.