Filmen börjar med svartvitt arkivmaterial från andra världskrigets slut. Triumferande amerikanska soldater fyrar av stöddiga leenden och fransmän jublar.

Skickligt skiftar bilderna tonläge. Uniformerade hjältar tvångskysser unga kvinnor. Andra tvångsrakas, strippas och förnedras. Det är de som haft ihop det med tyska soldater.

En av dem är Madeleine (Anaïs Demoustier), som när vi möter henne flera år senare flytt sitt tidigare liv och ensam uppfostrar sonen hon inte kan älska helt och fullt. Hon möter känsliga nörden François (Vincent Lacoste) som också bär på en hemlighet och deras äktenskap börjar som en betryggande bekvämlighet men utvecklas till någonting annat.

Madeleines historia är inspirerad av regissören Katell Quillévérés egen farmor och här finns förstås mycket att undersöka i fråga om skuld och dåtida tabun. Men tyvärr skildras det på ett melodramatiskt, i det närmaste klichéartat vis. Det är lätt hänt i efterkrigsdramer, det var en turbulent tid både politiskt och känslomässigt.

Här kastar man till exempel in en ung, svart amerikansk soldat in i handlingen, som bildar ett litet ménage à trois tillsammans med Madeleine och François, och får bli symbolen för bådas lusta och undertryckta begär. Ett uttryck för längtan efter att leva (och älska) som man vill. Men det är klumpigt gjort, faktiskt genant. Närgånget och intensivt betyder inte nödvändigtvis äkta och känslosamt. I alla fall inte när det kommer till skildringar av sexuella möten.

Den mest intressanta tråden är den som inte får ta tillräckligt med plats nämligen mammans och sonens relation. Kan man älska fiendens barn? En fråga man gärna skulle vilja undersöka djupare. Så synd att det inte sker mer i just denna film med sitt briljanta intro till frågeställningen.