Tomas Bannerheds andra roman Lugnet handlar om Urban  som lämnat landsbygdens Blekinge och en trasig familj för att flytta till Stockholm och bli någon annan.

Liksom Klas i den Augustprisade debuten Korparna för sju år sedan är han en plågad och ensam människa, jagad av demoner. I Korparna var det pappans psykiska sjukdom, nu är det mamma som lever inspärrad på just ”Lugnet” varifrån hon skriver förtvivlade brev till sin son.  Skulden över att han inte räddat henne, skräcken inför att inte ha annat att ärva än psykisk sjukdom, galenskap.

Urban försöker slå sönder glaskupan han lever i och börjar planlöst idka studier på Kungliga Biblioteket där han en dag får syn på Sonja, en fri ung världsvan kvinna som inte verkar rädd. De får kontakt och när Urban börjar stalka henne i hennes hem med en kikare fantiserar han om en drömd kvinnlighet: att hon läser Marguerite Duras och dricker kardemummakaffe. Och har sex?

Han börjar stjäla fågelägg för att blåsa ut det begynnande livet ur dem och placerar dem i en gigantisk samling – läser man reportage om den globala illegala handeln med fågelägg hittar man Urban-män där.

Politiskt och samtidsförankrad är historien om Urban om man tänker på incel-rörelsen, ordet incel av ofrivilligt celibat på engelska, där unga män hämnas upplevd ensamhet på kvinnor. De manliga brittiska 50-talsförfattare som kallades för arga unga män gör arga leken när man jämför med verklighetens högerextrema kvinnohat uppenbarat i terrordåd i bland annat Kanada.

Magnus Dahlströms Psykodrama från 2014 har också sin ruggiga stämning gemensam med Bannerhed, liksom de fruktlösa besöken hos psykologen, men för övrigt är Bannerheds roman en tidlös historia om att leva i ödslighet.

Det handlar inte om den kvinnliga reaktionen på ofrivillig ensamhet som Malin Lindroth nyligen beskrev i Nuckan, utan om den manliga, självförträrande och till slut explosiva ensamheten. Och – vilket är en ström i höstens romaner – om en omöjlig längtan efter en mor. Urban är en trasig Ikaros som en kort tid inbillar sig att han ska kunna flyga – och den inbillningen är romanens berättelse.

Slutets brutala – och en andlös bladvändarstund osäkrade – handling kan man inte glömma. Inte heller Urbans mamma.