”Jaha, då ska man se en Dardenne-film igen. Man vet vad man ska få. Rak realism, socialt patos, en human sentens. Fint men förutsägbart.”

Tänkte jag, yrkesskadat blasé, på väg in i salongen.

Men det tar inte många scener förrän de belgiska brorsorna smiskar mina fördomars fingrar. Påminner mig om att de likt få andra kan bygga stor inre dynamik utifrån få premisser. Som i ”Sonen”, ”Rosetta”, ”Barnet” och ja, alla de andra.

Tori och Lokita är på flykt från ett afrikanskt land där Tori ansågs besitta svart magi, och därför måste dö. De bor på ett härbärge i Belgien, väntar på att även Lokita ska få sitt uppehållstillstånd. Flickan är pressad från alla håll, av myndigheterna, av knarklangaren som de säljer droger åt, av flyktingsmugglarna som vill ha mer pengar. Får ständiga ångestattacker men reser sig. De har i alla fall varandra.

-Varför får jag inte mitt tillstånd?

-De vill inte ha oss här...

Ett banalt replikskifte som blottar avgrunden mellan begreppen Vi och Dem.

Det är filmmediets främsta förtjänst, att bara för ett ögonblick låta oss se världen ur någon annans perspektiv.

Informationen delas ut med kryddmått, vid väl valda tillfällen som känns allt annat än just valda. Text, spel, regi och kamera jobbar följsamt och intuitivt. Med några korta men verkningsfulla scener skildras exempelvis knarkets väg, från rännstenen till innerstadens hipsters. De senare riskerar på sin höjd en drogbakfylla, Tori och Lokita dras i sin tur ytterligare ett snäpp ner i skiten.

Det är så Dardennes jobbar. De skalar bort skrymmande lager av gråtmild idealism och patosfylld samhällsteori, borrar sig rakt in till tillvarons kärna. De tillhör humanismens absoluta eliit.           

Berättelsen är samtidigt hyperpolitisk, utan att ens snegla på en pekinne. Dardennes försöker inte ta genvägen till våra sympatier genom offerporr (men väjer heller inte för svärtan). Manipulerar inte, finsnickrar sig istället rakt in i själen.

Så oerhört komplext.

På bara 88 minuter. En läxa för alla filmmakare som nuförtiden använder tre timmar för att berätta ingenting.