Educated Ether är namnet på den AI-kompis de har arbetat fram tillsammans med språkvetaren Kajsa Norin. I Ether matade de in tio års samlade texter av Olle Strandberg Colling med uppmaningen att skapa en föreställning med scenanvisningar och instruktioner. Resultatet blev Tosbot. Ether själv stod för titeln, en förkortning av det betydligt längre och mer obskyra: ”This is the Still Place Presenterar: Tomorrow Officially Sucks but Today is the Best.”

Självklart är även föreställningen en smula obskyr. Tosbot är ett dadaistiskt nonsensverk med bitvis obegripliga passager, men också ett utmärkt grundmaterial för att utforska det ogripbara.

Allt tyder på att vi befinner oss i en framtidsvision – generisk elektronmusik, stilistisk scenografi, rituella handlingar och ödesmättad stämning. Men Tosbot skildrar ingen apokalyps. Motsägelsefullt nog genomsyras föreställningen av något varmt, mänskligt och väldigt levande.

Tre väldigt omaka artister samsas om utrymmet i en scenografi fylld av föremål som betyder något, eller kanske inte betyder något alls. En vägg med ett hålrum, ett draperi, ett glasskåp fullt av grönt skumgummi som släpps ut på scenen. I detta rum möter vi den amazonliknande Maja Frydén med sin stora operaröst, Methine Wongtrakoon med sin akrobatiska böjlighet och musikern Andreas Tengblad som finns med på scenen som samplare och nyckelharpist. Med nyfiken förundran tar sig artisterna an materialet, de rör sig samman i en outgrundlig koreografi, ibland med repliker lånade ur Ethers manus.    

”Vi vet inte exakt vad vi gör. Vi vet inte exakt hur det kommer att sluta” är en nyckelreplik. Är det inte precis så all god konst fungerar? Den väcker frågor, har inga färdiga svar, men i mötet med publiken ges en chans att undersöka vad saker och ting betyder.    

Tosbot är en meditativ och vacker föreställning, som paradoxalt nog framhäver människan och hennes unika kapacitet att försöka förstå sin plats i metafysiken.