Det finns en allmän missuppfattning om Sverige att nästan alla bor i de stora städerna. Det gör vi inte. Hälften av oss lever i själva verket i byar och småstäder på max trettiotusen personer.

Och växer man upp på en liten ort, var den än ligger, så är frågan nästan alltid; ska jag stanna eller dra?
Frågan låter kanske enkel men är djupt existentiell. Vem ska jag bli? Och hur blir jag en fri människa?

Eviga teman i alla konstformer är ju flykt, vilsenhet och hemkomst. Och när fotografen Vanni Jung Ståhle väljer att åka tillbaka till sitt Blomstermåla så hanterar hon det på klassiskt manér; hon fotograferar de vänner och bekanta som blev kvar.
Hon gör det med stor vördnad och den för ung, svensk dokumentärfotografi så typiskt mättade, varma färgskalan.

Man kan också säga självrespekt – för bilderna är förstås en slags kontrafaktiska självporträtt. I fotografens undermedvetna finns en röst som viskar; Det där kunde ha varit jag. Och det där… Och det hade kanske varit helt ok. Eller?

Vad är mest spännande med bilderna? I videon ovan ser du Anders Janssons recension.