Kvinnornas slit står i centrum, med hungriga barn att ta hand om efter långa arbetsdagar i fabriken, rädslan för oönskade graviditeter, förbjuden kärlek eller oron att bli vräkt, eftersom alla försök att organisera sig straffas av disponenter och fabriksägare. Och nu ska det kanske bli storstrejk.

Det är som om arbetarförfattaren Moa Martinsons vrånga och skarpa ande kommit tillbaka i vissa scener kring huvudpersonen Sara, vars man sitter på Långholmens fängelse för värnpliktsvägran. 

Evigt kvinnoslit i grått askdamm, livets villkor helt opålitliga. Morgondagen är aldrig säker, och i fabrikens dunkel är arbetet som ”labba” (av engelskans label) med att sätta tändstickor i askar livsfarligt. Fosfortändstickor självantände lätt, förgiftade långsamt och brutalt dem som arbetade med dem, och en tid fick fabrikerna bara tillverka stickorna för export. När de slutligen förbjöds 1920 var skälet inte minst att fosforn användes vid illegala aborter.

Men den grå askan rymmer också något annat. Nino Mick arbetar i en magisk realism där svenska föregångare är Majgull Axelsson – och Selma Lagerlöf. De 46 unga kvinnor som dog i den stora branden i tändsticksfabriken 1875 begravdes i en massgrav, omöjliga att skilja från varandra, historiens anonyma arbeterskor. Mick blåser dammet av historien och skildrar dem som osaliga andar, spöken, som aska, jord, damm. 35 års sorg och vrede som viskar och ropar. Fiktionsmässigt lyckat vet de döda mera om branden och skulden än romanens levande persongalleri. De blir en slags rapporterande dervischer som likt gnistor för handlingen framåt.

Vulkanus är eldens och smideskonstens gud i romersk mytologi. Nino Micks ”Vulcan” smälter samman dokumentären med fiktionen i en berättelse som lever i språket – eftersom vägglöss och drömmar är lika verkliga – men också ställer brännande frågor om personligt ansvar och mod. När läste man en bladvändare om facklig kamp senast?