Livet är hårt i Pine Ridge i South Dakota. I reservatet för amerikansk urbefolkning är medelinkomsten per hushåll 80 000 kronor om året, arbetslösheten ligger på 89 procent och över hälften lever under existensminimum. Det är inte ofta denna miljö representeras på film, ännu mer sällan utifrån invånarnas egna erfarenheter.

Man kan förstå varför, det krävs fingertoppskänsla för att inte trilla ned i sentimentalitet, nedlåtenhet eller voyeurism. Men debutregissörerna Riley Keough och Gina Gammell lyckas undvika det. Antagligen för att de skrivit manuset tillsammans med två medlemmar ur Oglala Lakota-stammen, och sedan gett alla roller till icke-skådespelare som faktiskt lever i Pine Ridge.

Autenticiteten är kännbar, tonaliteten besläktad med Chloé Zhaos ”The Rider” och Larry Clarks ”Kids”. Det vill säga – smärtsam, obehaglig och öm på samma gång. I centrum står två pojkar. Matho är en typisk 12-åring på flera sätt – han spelar tv-spel med sina kompisar, är lite förälskad i en tjej i klassen och fascinerad av en bok om magiska formler. Men han skiljer sig från de flesta 12-åringar i att han är hemlös och säljer crystal meth till sina klasskamrater.

För Bill, som lämnat tonåren, handlar allt om att bli rik snabbt. Han föder upp pudlar för att kränga dem dyrt till äldre vita kvinnor, en snabb Internetsökning säger nämligen att det är en vattentät investering. Bill drömmer stort och skadar sig därför desto mer när han faller. Strukturell fattigdom finns överallt.

”War Pony” är därför noga med att påminna om exakt var Matho och Bill befinner sig geografiskt, kulturellt och historisk. Avståndet mellan dåtid och nutid blir aldrig tydligare än när bisonoxar – en symbol för styrka, kraft och överlevnad – dyker upp bland fallfärdiga kåkar, trista närlivs och bilar med hiphop på högsta volym.

Instängdheten och vanmakten är så kännbar att när Bill våldsamt slår tillbaka är man på hans sida trots att konsekvenserna kommer att föra honom ännu längre bort från möjligheten till en dräglig tillvaro.