Kulturjournalisten Kjell Häglund startade debatten genom att kritisera kritikerkårens välvillighet och talar om en ”unison allsång som klingar falskt”.

Jonna Sima har skrivit om popmusik sen början av 00-talet och håller med om att musikkritikerna är för positiva.

– Recensionerna saknar något slags kritiskt perspektiv och fördjupning. De sätter inte musik och fenomen i ett sammanhang utan att det blir mer en beskrivning av en go' stämning som inte har med kritikerrollen att göra.

”Du vill inte ha halvbra grejer”

Jonna Sima menar att konserthyllningar hjälper kvällstidningarna att sälja lösnummer – men det finns andra orsaker till den så kallade betygsinflationen.

– Om du gått från att ha 10 sidor där du kan skriva vad som helst till att bara ha en sida där du ska skriva om musik så blir det en situation där du inte vill ha med halvbra grejer – du kommer välja saker som du är rätt säker på att du kommer att gilla, säger musikkritikern Elin Unnes.

Ser du andra anledningar till höga betyg?

– Jag tror det har att göra med att vårt land är ganska litet, alla känner alla… De som skriver om musik är beroende av andra födokrokar genom att kanske jobba extra för branschen, skriva osignerade pressreleaser eller vad det nu kan vara. Att man även känner många av artisterna kan spela in lite. Dessutom är det är bra för det personliga varumärket att vara en medelålders gubbe och hylla Avicii till exempel.

”Vill inte göra sig till persona non grata”

Så det ligger i kritikernas intresse att vara positiva?

– Ja, det kan vara så, säger Jonna Sima.

– Så länge man är på en dagstidning är man i skyddad verkstad. På internet eller i en yngre genre kan man känna ett behov av att vara positiv för att inte göra sig till persona non grata, även om jag själv inte har någon erfarenhet av det, säger Elin Unnes och tillägger:

– Jag tycker att musikkritiken skulle känna på att vara mer grävande, mer journalistisk.