Det började med en artikel på DN:s debattsida, författad av Lars Melin, docent i svenska vid Stockholms universitet. Med påminnelsen om de tråkiga resultaten från Pisaundersökningens läskunnighetsprov, förespråkar han mer läsning av faktalitteratur, hellre än skönlitteratur.

”Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet”, skriver han.

”Fullkomligt onödigt”

I ena ringhörnan av debatten alltså: sakprosan.

I den andra hörnan står förespråkarna av en utökad skönlitterär konsumtion, för att lättare kunna tillgodogöra sig all typ av litteratur. En av dessa är litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt-Brattström. På fredagsmorgonen möttes motståndarna i SVT:s Gomorron. Och det blev bråk.

– I ett informationssamhälle blir vi sämre på att förstå informativ text, det är inte bra, inleder Lars Melin, och konstaterar att statusen för informativa texter bör höjas och att det i sammanhanget är ”fullkomligt onödigt” att satsa på skönlitteratur.

”Du är ute och cyklar!”

Replik Ebba Witt-Brattström:

– Det finns gedigen forskning som visar att skönlitteraturen är rena undermedlet för att fördjupa läskunnigheten. Också genom att få ett mer varierat ordförråd och vidga känsloregistret, säger hon.

– Där är du ute och cyklar!, ropar Lars Melin.

– Annars fastnar man! Vill du bada i en pool livet ut eller i en pöl?, replikerar Ebba Witt-Brattström.

– Det finns ingen motsättning i att läsa båda.

Lars Melin säger att Ebba Witt missar poängen:

– Du kanske får ett större ordförråd men inte rätt ordförråd. Det är inte ett ordförråd som hjälper dig att klara högskoleprovet, eller hjälper oss i jobbet, eller i karriären. Vi får en massa ord för känslor, säger han.

”Den är inte hitte-på!”

Ebba Witt-Brattström inflikar att de flesta läroböcker i skolan ändå är faktabaserade, men saknar beskrivningar av ”hur det är att vara människa utanför jobbet”.

– Säg inte att skönlitteraturen gör oss till mer kompetenta läsare av facktext! Det är två olika saker! Skönlitteratur är hittepå!, säger Lars Melin.

– Den är inte hittepå!, utbrister Ebba Witt-Brattström.

– Jo för information är fakta. Det ena handlar om ett penetrerande av enskilda händelser och det andra ett intellektuellt hanterande av abstraktioner, säger Lars Melin.

Jämför med ishockey

Ebba Witt Brattström begär replik:

– Det handlar om att träna upp förmågan att identifiera sig med andra, säger hon.

– Men det är ju som att säga till hockeylaget: ”nu håller ni på att åka ur serien grabbar, så nu ska vi träna lite isdans här”!, svarar Melin.

– Vi lever i bokstavlighetens tidsålder, kontrar Witt-Brattström och förklarar att hon fått ”klippa av sin ironiska tunga” i många möten med ungdomen eftersom de inte uppfattar negationer och tolkar allt hon säger bokstavligt.

– Det finns mer i språket! Ironier, ambivalenser och språkliga bilder!

Ingen armékniv

Vidare löper diskussionen om erfarenheter av att vara litteraturprofessor respektive psykolingvist.

– Skönlitteraturen står på sina egna ben och det förvånar mig väldigt mycket att litteraturvetare försöker tillskriva skönlitteraturen magiska krafter som den inte har!, dundrar så Lars Melin och fortsätter:

– Tro aldrig att skönlitteraturen är som en schweizisk armékniv som liksom kan göra dig empatisk, kritisk, lustfylld och kompetent! Skönlitteraturen är bra på ett enda sätt och det är att vi älskar den.

– Det, avslutar Ebba Witt-Brattström:

– Det är jag helt ense med dig om.