Han har gjort det igen. Ruben Östlunds ”The Square” är en fruktansvärt jobbig men intelligent, rolig och stilig tragikomisk satir som klär av människan och hennes beteende in på bara benet.
Budgeten har blivit större och större genom åren sedan den minst sagt egenartade debuten ”Gitarrmongot” men temat i hans filmer har varit detsamma. Från och med ”De ofrivilliga”, över ”Play” och ”Turist” fram till dagens världspremiär har han lagt mänskligheten på en socialpsykologisk analyssoffa – med lika underhållande som insiktsfulla resultat.
”The Square” handlar om den danske curatorn Christian (Claes Bang) som jobbar på ett museum för modern konst, inhyst i Stockholms slott (!). Först möter vi honom som en tämligen klassisk kulturman med ständig framåtrörelse, men under de dagar som vi följer hans gärning nöts Christian sakta men säkert ner till en rätt ömklig men ändå älskvärd medmänniska.
Det är 150 minuter krishantering, för oss och främst då för Christian. Dels på en personlig nivå där det faktum att han kliver in och gör något medmänskligt vilket startar en serie nervpåfrestande händelser, och dels på en professionell nivå då museet anlitar några unga reklamare för att göra pr för den nya utställningen, vilket får långtgående konsekvenser.
Dessutom måste han hantera en amerikansk journalist (Elisabeth Moss som här lyckas se obekväm ut i varje scen – vilket nog också är meningen) och en konstnär som har ett rejält tilltaget ego.
Den göteborgska filmaren verkar vara besatt av att försätta sina medmänniskor i obekväma situationer. Han låter sällan udda vara jämnt, han vill ner till den mentala kärnan, där ursäkter och bortförklaringar inte längre gäller, där du står naken inför din egen litenhet.
Kan man skönja vissa sadistiska drag hos regissören? Möjligen. Ibland ser jag bilden framför mig av Ruben som en ung pojke böjd över en myrstack, betraktandes myrornas till synes förvirrade rörelser, för att ibland plocka fram ett brännglas… Bara för att se hur de små liven reagerar.
”The Square” påminner om att vi grunden fortfarande bara är primater, rustade med en social fernissa som krackelerar vid minsta psykiska beröring. Scenen där en festklädd kulturelit sitter och dinerar, och plötsligt störs av en performance där en muskulös, apliknande man med bar överkropp röjer runt bland gästerna, är lika rolig som oroande.
Apmannens entré föregås av en högtalarröst som påminner oss om att vilda djur kan triggas av rädsla och flykt. För att klara sig bör man sitta still med nollställd min, glida in gruppens anonymitet och på sätt kunna sitta lugnt medan någon annan drar till sig ”djurets” uppmärksamhet.
Det är en genial och vältalig scen som summerar hyllmeter av litteratur om mänsklig gruppdynamik. Och ängslighet.
Läs mer: Ruben Östlund bekräftar ap-ryktet: ”Var en hemlighet”
Igenkänningen är jobbig, rakt igenom hela filmen. Vilket såklart är meningen. Östlund kokar ner sina rollfigurer och deras reaktioner till minsta beståndsdel och gör dem på sätt allmängiltiga. Den som påstår sig inte känna igen sig i någon (alla!?) av de pinsamma beteenden som passerar revy under de 150 minuterna ljuger.
När det gäller Östlunds nidbild av konst- och kulturvärlden ligger dock han farligt nära banal anti-intellektualism. Det är ju en tunn gräns, humorn skulle kunna ramla över i grobiangarv över skitnödig nonfigurativ konst, det är minst sagt en öppen dörr, men Östlund håller tacksamt nog balansen. Mycket tack vare att han trots allt inte sätter sig till doms. Han menar att ingen är bättre än någon annan, vi håller alla på och larmar och gör oss till.
Hans förra succé, ”Turist”, är fortfarande hans främsta verk, som fiktion betraktat. Där stod berättelsen om medelklassfamiljen på skidresa i Alperna i förgrunden, beteendevetenskapen fick vi på köpet. Här är omständigheterna de motsatta. Många av de bästa och mest slagkraftiga scenerna har formen av tablåer som skulle kunna leva helt på egen hand. De är genialt skildrade och fenomenalt formulerade men är ändå som frilagda från grundintrigen, vilket gör att jag då och då drivs ut ur illusionen och in i små, visserligen finurliga och illustra, föreläsningar.
Men okej, det är en marginalanteckning. På det stora hela bjuder Östlund och kompani på en smärtsamt underhållande resa som så här långt in i tävlingen om Guldpalmen får anses vara en av favoriterna.