Den stora romanen om 11 september är inte skriven än, det är de flesta överens om. Kanske behöver det gå 100 år innan den ens går att skriva, tragedin är fortfarande för nära i mångas liv och de världsomfattande konsekvenserna fortfarande för oöverblickbara. Leo Tolstoj kunde ju skriva sitt mästerverk Krig och fred först 50 år efter Napoleons härjningar i Ryssland.

Men några försök har gjorts. De tidiga berättelserna, som kom rätt snart efter attackerna, är ofta ett slags sorgearbete. De kretsar kring förluster och sökande, inte sällan med familjen i centrum. Tydliga exempel är Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära och Don DeLillos Falling man.

De senare berättelserna kretsar kring rädsla, osäkerhet och identitet, både i förhållande till det nya/det främmande/den andre och i förhållande till det invanda och oss själva. Här är 11 september bara en fond, ibland nämns det inte ens, men känslan av den nya, osäkra värld som uppstod är central. Här finns till exempel Cormac McCarthys postapokalyptiska Vägen, som utspelar sig i ett totalförött amerikanskt landskap och Colson Whiteheads Zone one, där zombies tagit makten i USA. Generellt har böcker om zombies och vampyrer fått ett uppsving – ta bara Stephenie Meyers Twilight-serie.

Den nya världen efter 11 september har också lett till en rad lysande romaner om identitet, främst skrivna av icke-vita författare. Här är Mohsin Hamids Den ovillige fundamentalisten, om en muslimsk mönsterstudent som sakta radikaliseras, ett talande exempel. Ett annat är Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, där huvudpersonen konstaterar att hon blev ”svart” först när hon kom till Amerika.

Det är djupt allmänmänskliga berättelser som visar att våra identiteter inte är fasta, utan ständigt i rörelse – de skapas utifrån hur vi bemöter varandra, och vad vi är med om. Och kanske är det av 11 september-litteraturens både mest skrämmande och mest hoppingivande budskap: ingenting är vad du tror.