För tio år sedan blev jag bjuden på middag av en av Sveriges mest mediala jägare, som någon gång framåt kaffet skadeglatt hånade en av sina bekantas skjutförmåga. Även det en mycket känd herre. Vi kan kalla honom X.

X hade skrutit om hur han hade skjutit en isbjörn, och framställt skeendet som ett envig mellan Man och Best, men middagsvärden ”visste” att X blivit väckt på natten av en assistent som berättade att det stod en isbjörn i lägrets utkant och rotade i soporna. X hade tagit sin bössa, stått på säkert avstånd och dödat det fridfullt glufsande djuret. Så mycket fajt var det…

Minnet av det där försöket att mytologisera jakten dyker upp inför den österrikiske filmmakaren Ulrich Seidls senaste leverans av ännu en obekväm sanning om människordjuret.

Den rabulistiske regissören har på senare år mest gjort sig känd genom sin samhällskritiska Paradis-trilogi – där ”Paradis: Kärlek” slog hårdast och drog ner brallorna på nutida europeisk kolonialism – men med ”Källaren” (2014) och ”Safari” är han tillbaka i sitt filmiska ursprung, dokumentären.

Även här berör han västerlandets kolonialistiska arv, när han följer ett gäng germaner som har som hobby att dra till södra Afrika för att döda exotiska djur och hänga upp deras huvuden på väggen hemma i gillestugan. Som blåögd svensk stadsbo blir jag  först mest överraskad att sådana Game of Thrones-artade seder fortfarande existerar.

Vi får följa några olika personer men främst en blond och slimmad kärnfamilj. De nästan vuxna barnen är kopior av sina vitala föräldrar, där de darrar av adrenalinstinn upphetsning bredvid sina nedlagda troféer.

”Jag önskar verkligen att du får döda en strimmig gnu den här gången, älskling,” säger mamman till dottern. ”Det skulle göra dig gott”.

Men nej, de verkar inte vara brutala svin. Bara gravt världsfrånvända. Och sannolikt rätt täta. Det är inte gratis att ge sig ut på den här sortens safari. Det får vi veta redan i inledningen där ett annat, mer Seidl-artat slappt och överviktigt par, går igenom en prislista där varje art har sitt fasta pris. 

Sedil är noga med att inte klippa in några fejkat subjektiva bilder som låter oss titta genom jägarnas kikarsikte. Det skulle ju på något primalt vis möjligen kunna trigga ett spänningsmoment. Kikarsikten har ju den förmågan. Istället betraktar vi dem när de betraktar, och dödar.

Österrikaren varvar bilder från savannen med tablåer där turisterna berättar för kameran varför de tycker att troféjakt är en bra sak. Deras perspektiv är strikt egocentriskt. Tama och inövade försvar tar form som små röda skynken framför mina ögon.

Någon kallar sig till och med för naturvän. En annan tycker att det är en ”win-win” eftersom hobbyjägarna får ha kul medan lokalbefolkningen tjänar pengar, ytterligare någon menar att själva dödandet bara är en liten del av jakten (vilket nog inte bytet skulle skriva under på).

När pappan i familjen går fram till den avrättade giraffen, som dör först efter en lång dödskamp, har pappan mage nog att kalla den för ”en god kämpe”, och försöker därmed jämställa den kallblodiga avrättningen med en duell mellan jämlikar. Ungefär som ovan nämnde X.

Under de 90 minuterna som är ”Safari” går jag från halvhjärtad jaktskeptiker till fullödigt Anti. I alla fall när det gäller troféjakt av den här arten. Ju mer de inblandade försöker rättfärdiga sin sysselsättning, desto mer indignation väcker de.

Seidl antyder sitt politiska uppsåt i bilder där lokalbefolkningen, som bär och sliter åt den vite mannen, sitter och tuggar på rester från styckningen av viltet. Det är förstås inte de som drar in pengarna utan den vite godsägaren som lever gott på att låta slaktturisterna skjuta av sig.

Nämnde godsägare känns i sammanhanget uppfriskande nihilistiskt ärlig. Han vet vad han gör, omgärdar inte sitt värv med en massa provocerande mindfulnessteorier. Han gör pengar på naturen, medan det fortfarande finns lite kvar av den.

Sitter i en sal fullproppad med uppstoppade djurdelar och konstaterar att:

Människan är naturens största fiende, världen skulle må mycket bättre utan oss. 

Där summerar han, tror jag, Ulrich Seidls sentens.

Regissören är en ingen ysterkvist, det har vi anat förut, men frågan är om han inte är svartare än någonsin här. För en gångs skull också en aning repetetiv.

Sevärt är det såklart ändå. Som alltid.