Bonden Jean och hans son Bruno är på den årliga lantbruksmässan i Paris. Jean (Depardieu) hoppas på att äntligen vinna första pris för finaste tjuren och Bruno (Poelvoorde) har siktet inställt på att bli full. Han super traditionsenligt ned sig på gratisdricka i vindistriktens olika bjudmontrar, som en miniversion av en ”vinresa”. Han är en djupt tragisk bondson i yngre medelåldern som inte vill ta över familjegården och aldrig får till det med tjejer.

I ett försök att pigga upp och komma närmare sin son, tar Jean med Bruno på en riktig resa genom Frankrikes vingårdar. De hyr en taxi med chaufför och börjar sin tur genom landet.

Inledningsvis är jag nervös för att detta ska bli en fransk halvsexistisk variant av Baksmällan-filmerna, på grund av Brunos inledande crazyfylla och fumliga famlande efter unga kvinnor, men ”Saint-Amour” är på sina ställen mycket roligare än vad jag väntat mig. Det är en rad mer eller mindre lyckade sketcher ihopknutna av roadmovie-formatet.

Filmduon Keverne och Delépine har gjort humor-tv såväl som prisbelönta filmer som ”Mammuth” och den bisarra rullstols-roadmovien ”Aaltra” där de själva spelade huvudrollerna. Och de är sannerligen bra på humor, men i ”Saint-Amour” går de vilse i ramberättelsen. Rollfigurernas inre liv och emotionella utveckling är hafsigt skildrade, de får stryka på foten för att ge plats åt skämten.

Även om helheten aldrig blir större än delarna, så gör skådespelarnas otroligt helgjutna insats att alla bitar går att titta på. Till och med när Bruno är så plågsamt jobbig och pinsam att man nästan inte står ut, räddar Poelvoordes frenetiska skådespelarstil sin rollfigur. Dessutom är han jättebra på att spela full. Raka motsatsen till Poelvoordes arbetsintensiva metod finns hos Gérard Depardieu. Hans samlade erfarenhet tar sig uttryck i en slags stillsam genialitet, han blir bara bättre med åren.

Roadmovien är ett bra format för att skapa oväntade möten med udda existenser, och de allra festligaste inslagen i ”Saint-Amour” är de absurda situationer där exempelvis författaren Michel Houellebecq dyker upp som flegmatisk B&B-innehavare, för att inte tala om den unga Soléne Rigot som är fruktansvärt rolig som urdålig servitris. Det är bara synd att de släpper henne för fort, enligt roadmoviens logik hade hon lika gärna kunnat hänga med i taxin och gjort resan något mindre grabbig.

Célin Sallette (som häromåret kunde ses i SVT i franska spökdramat ”Gengångare”) får en otacksam roll som projektionsyta för ALLA mäns fantasier. Hon är mystiskt sexobjekt ( heter till och med Venus), potentiell bondhustru, älskarinna och en barm att gråta mot…. Trots att hennes rollfigur är minst sagt mångfacetterad, blir denna Venus bara en irriterande drömbild av en perfekt kvinna och får ingen egen kärna.