Ett lejon på gatan. 13 kvinnor i en skönhetssalong. Bomber som dundrar utanför järnjalusierna. Är det en bild av vardagen i Gaza? Ja kanske.

Tvillingarna Arab ochTarzan Nasser vill skildra absurditeten i den verklighet som är deras hem:Gaza. I filmen “Salongen” stoppar de in 13 kvinnor i en skönhetssalong medsliten inredning och svajig elektricitet. Utanför på gatan ligger ett kedjatlejon. Historien med lejonetbygger på en verklig händelse, då Hamas försökte befria ett lejon som Gazasmaffia stulit från zoo. Lejonet skapade våldsamma konfrontationer.

Inne i skönhetssalongenförsöker kvinnorna desperat leva någon slags vardag, de gör sitt bästa för attliksom ignorera att strömmen går hela tiden, att skottsalvorna utanför fönstretblir fler och värre. Kaoset på gatan går inte att stänga ute, trotsjärnjalusier, läppstift och nagellack. Kvinnorna på salongen försöker prata omtimliga saker, som skönhetsvård, relationer och hälsa, men samtalen mynnarständigt ut i politik.

Salongen dras med enkänsla av en teaterrepetition där tempot inte riktigt satt sig ännu,skådespelarna väntar in varandras repliker, vissa pauser blir orimligt långaoch ibland går det alldeles för fort. Det är för många livsöden på för fåkvadrat. Men visst är det tjusigt att tvillingbröderna Nasser fått in ettrejält spektrum av folk: den strikt religiösa, den pillermissbrukande, denblivande bruden, den invandrade ryska ägarinnan den hjärtekrossade frisörskan…alla samsas de på samma lilla instängda utrymme.

Det är stundtals svårtatt hänga med, en hel del går förlorat på grund av att jag inte förstårarabiska. Textremsan hinner inte få med allt som sägs i rummet, och om man heltsaknar grepp om ett språk så är det lätt att tappa bort vem som säger vad.

Den desperata viljan att“stänga av” och låtsas att man är någon annanstans förmedlas med iskall känslaav den bittra Eftikhar (Hiam Abbass) som skäller och domderar för att tillvarje pris få sin skönhetsbehandling. När hon till slut ger sig släcks ett hoppi mig.

Den pillermissbrukandeSafia (Manal Awad) valsar omkring i det lilla rummet, suger på en klubba och uttalar sanningar.Hon blir stadigt allt mer stenad, kliar sig i ansiktet, anlägger ett gungandekroppsspråk och upplösta anletsdrag. Ett riktigt skådespelargeni som det är enfröjd att titta på!

“Salongen” har sina brister, men känslan avinstängdhet och hopplöshet lyckas den förmedla med råge. Och att verklighetenär så absurd och våldsam att det man längtar allra mest efter är att färgahåret, måla naglarna och läsa en gammal skvallertidning.