Applåderna rungade ovanligt länge efter visningen, ja, de kom till och med in i en andra andning när eftertexterna led mot sitt slut. Det är ju egentligen rätt oprofessionellt att känna en patriotisk glädje när det går bra för en svensk film, men det värmde ändå lite i bröstet när den internationella publiken i den stora premiärbiografen hyllade John Ajvide Lindqvist-filmatiseringen Gräns.
Men nej, detta inte alls bara för att den är svensk, egentligen mer för att det är en högst egenartad skapelse som osar av någon slags svårdefinierad mix av tolerans och galenskap.
Och kanske allra mest för att det kunde ha gått fullständigt åt pipsvängen.
För det är ju svårt det där med tomtar och troll.
När jag för sisådär tio år sedan pratade med regissören Kristian Petri om hans då påtänkta filmatisering av samma författares zombiedrama Hanteringen av odöda, sa Petri att han ännu inte hade listat hur man ska kunna skildra svenska zombier (som dessutom dansar ringdans) utan att det blir ”ostigt”. Eller ”kringe”, som kidsen säger nu.
Det blev heller ingen film.
Men det blev det alltså av Gräns. Kanske delvis för att Sveriges Stephen King har skrivit manus på sin egen förlaga. Och för att det är en mystisk och mytisk historia, där Eva Melander, i kraftigt neadertal-smink, spelar en egenartad kvinna som är en fena på sitt jobb som tullare i hamnen där Finlandsbåten lägger till.
Med sitt skarpa luktsinne kan hon sniffa sig till mänskliga känslor som skam, ilska, ångest, och vet därför alltid exakt vilka hon och kollegorna ska haffa. En dag kommer det en man som ser ut ungefär som hon och sakta börjar det gå upp för henne varför hon alltid har känt sig annorlunda.
Jo, zombier är som sagt extra svåra att klämma in i ett drama, men troll kan också vara rätt knöliga. De tillhör ju barnkammaren, och har av förklarliga skäl inte spelat huvudrollen i speciellt många dramer om identitet, utanförskap och sexuell vilsenhet... Här får vi till och med se trollen kopulera i en sexscen som är icke-binär så det stänker om det. Sannolikt ett av filmhistoriens knäppaste ligg. Ljudeffekterna!
På så sätt är det en våghalsig film. Regissören Ali Abbasi och hans team balanserar på slak lina, men klarar det bra, om än inte utan att darra. För det som ter sig gåtfullt och subtil i en bok, där läsaren själv bestämmer hur tydliga sinnebilderna ska vara, kan på duk bli lite föör påtagligt. Så även här.
Dessutom talas alldeles för mycket ut i ord: Vem är jag? Du är ett troll! Jo, vi har fattat det… Publiken skrattade. Ett tag trodde jag att det var ett kalkonskratt. Det var det nog inte, ändå. Och är inte skådespelet lite väl fumligt? Eller är det bara ett sätt att poängtera huvudpersonen Tinas utanförskap? Men samtidigt... många gånger när jag var på väg att döma ut Gräns som en visserligen underhållande men lite för trubbig film, låter Abbasi och Ajvide Lindqvist trollen – och filmens moral – gå sina egna oväntade vägar. Och jag följer glatt överraskat efter. Och applåderar, faktiskt.