Intrigerandet går fortfarande på högvarv i fiktionens Washington, det är ett djävulskt schackrande som får vår egen regeringsbildarcirkus, och rävspelet ”SD mot byket”, att framstå som artig parterapi.
President Obama satt i det Ovala rummet när politikerparet Francis och Claire Underwood påbörjade sin klättring mot makten. Redan där började verklighet och fiktion skava på ett intressant sätt. Jämfört med den distingerade Obama tedde sig den gravt amoraliske Francis, som bokstavligen gick över lik för att nå makten, som en Sauron i måttsydd kostym. En osannolikhet i ett parallellt universum.
Utan att säga för mycket kan väl lugnt påstå förutsättningarna förändrades när Donald Trump klev in på scenen. Fiktionen stod plötsligt i lä.
Och sedan kom metoo.
Man skulle lätt kunna se den sista repliken i femte säsongen som profetisk. Francis har frivilligt klivit av tronen och lämnat fältet öppet för Claire Underwood som i det avslutande avsnittets sista scener installeras som USA:s president. Hon vänder blicken mot oss tittare och säger: Nu är det min tur!
Och så rätt hon fick.
Dryga fem månader senare briserade metoo och där, bland alla avslöjanden och anklagelseakter, dök Kevin Spaceys nuna upp. Han erkände övergrepp, skrev in sig på klinik för sexmissbrukare men fick ändå kicken på stående fot. Han förlorade inte bara ikon-rollen Francis utan raderades även från en redan premiärfärdig film (All the Money in the World) och var persona non grata.
Ska man vara krass var Kevin Spaceys öde mumma för producenterna. Nej, inte först, när det talades om att låta lägga ner serien, trots att den sjätte säsongen redan hade börjat produceras, men likväl kan man inte blunda för att serien hade gått i stå, och vann ny kraft tack vare, eller på grund av, uppmärksamheten. Vem skulle annars bry sig om att en serie som redan hållit på lite för länge skulle lansera ytterligare en säsong? Plötsligt var vi alla nyfikna på hur den nya säsongen skulle tackla världen, post metoo.
Och man kan väl lugnt påstå att manusförfattarna låter Claire sätta gubbarna på plats.
Citaten är många:
”Skulle du sagt så om jag vore en man?!”
”Jag orkar inte lyssna på manligt tjafs!”
”Den vite medelåldrige mannens regim är över!”
Någon citerar poeten Sylvia Plath: ”She eats men like air.”
Eller som när Claire hittar Francis klackring, sätter den på sitt eget långfinger och sträcker upp det som ett långfinger mot Francis arv. Kanske mot den delen av publiken som sitter där och saknar honom.
Som den manipulatör hon är, använder hon sig också av enkla slagord för att få kvinnor i administrationen böja sig efter hennes vilja: ”Du och jag, som kvinnor, måste slå tillbaka.”
Francis frånvaro ger fundamentala fantomsmärtor rakt igenom de fem avsnitt som Netflix har förhandssläppt till oss recensenter. Både direkt och på metanivå. Claire hade som sagt redan tagit över makten så det krävde nog ingen större insats för att skriva ut Francis helt och hållet men sättet som Kevin Spacey försvann på spiller över på fiktionen, vilket naturligtvis ger en extra dynamisk dimension till intrigen, där Claire hela tiden tvingas förhålla sig till sin avlidne mans tidigare gärningar.
Ni som sett tidigare säsonger vet att Claire på intet sätt är en dununge. Tvärtom, bakom det kyliga leendet ligger en ännu mer kallt kalkylerande maktmänniska som manipulerade maken lika mycket som han henne. Och trots de feministiska markörerna saluför, eller antyder indirekt, House of Cards tanken att driften att härska medelst övergrepp kanske ändå inte sitter i könskromosomerna. Det är störd strävan efter vinning och makt, inte vad du har mellan benen, som skapar maktmissbruket.
I sexan är det följaktligen till lika stor del vita medelålders kvinnor som hänger sig åt onda intriger, inleder krig, och håller sig med unga älskare.
Claire bryter precis som hennes make gärna gjorde, den så kallade fjärde väggen, talar direkt till tv-publiken. Lite för ofta, kan man tycka, ett sådant illusionsbrott ska nyttjas extremt sparsamt, annars blir det mest en pose. Eller som här, ett sätt för manusförfattarna att skriva ut eventuella undertexter i blockbokstäver. Vilket är synd. Robin Wright är en skarp skådespelare som är fena på konsten att låta blicken säga en sak, och munnen en annan.
Serien har dippat några gånger under de sex säsongerna, och gör det även här när man handskas lite väl slarvigt med de politiska premisserna. Visst, man får nog betrakta House of Cards som politisk sci-fi men det är några intrigvändningar här som även i det perspektivet ter sig rätt krystade och osannolika. Vissa sidointriger är oavbrutet engagerande medan andra verkar ha lånat stoff från ränksmideri i Ankeborg.
Men, men, i grunden handlar ju inte serien om realpolitik. Det är ett shakespeareanskt drama om machiavelliska själar som i sin utstuderade ondska ändå är konstant fascinerande att skåda. Jag ångrar inga av de cirka 70 timmar som Francis & Claire tagit av mitt liv. Trots det vore det klädsamt om den här sagan om Claire Hales regim också blir den sista.
Så som man lovat.