Bim Eriksson började skriva Baby blue när hon inte mådde så bra. Det var långt före pandemin och omgivningens förväntningar gjorde inte situationen bättre.

– Jag var väldigt stressad och hade väldigt svårt att sova och då var det som att den här huvudkaraktären kom till mig. Hon levde i ett samhälle där alla de här negativa känslorna inte fick plats., säger Bim Eriksson och fortsätter:

– Det förväntades att man skulle vara glad och käck och inte prata om de känslor som inte var eftersträvansvärda.

”Det gulliga kan bli väldigt obehagligt”

Huvudkaraktären grubblar på livet och känner oro. Myndigheternas misstankar väcks snart. Bim Eriksson har inspirerats av Karin Boyes dystopi Kallocain men också av 1900-talshistorien med alltifrån rasbiologi till friskt luft och motion som ordinerats till folket.

-Jag har inspirerats väldigt mycket av hur man pratade om folkhälsa på 30-talet.

– Det finns ju en skala där det här lite gulliga kan bli väldigt obehagligt.

Men om vi äter dåligt, super och rör oss för lite, då kanske vi förtjänar en hälsodiktatur?

– Det är det jag tycker är så spännande och som jag har velat undersöka.

– Äta lite grönsaker och gå ut och gå är inte nazism men börjar det bli så att vi selekterar folk efter fysik eller gör oss av med dem som inte eftersträvar ett visst BMI så blir det väldigt obehagligt, väldigt snabbt, säger Bim Eriksson.