”She's Funny That Way” inleds med en brasklapp som säger att vi ska se en saga, och att man inte ska låta fakta förstöra en god historia. Det blir snart lätt att förstå varför filmmakarna ansåg det rådigt att redan från början balansera upp filmens tydliga air av malpåse.
För trots att produktionen tagit stöd hos nu heta namn som Wes Anderson och Noah Baumbach vilar det något lätt antikverat över gamle Peter Bogandanovichs återkomst till duken. Denne ikon, som bland mycket annat signerat en av mina favoriter i subgenren nihilistisk americana, ”Den sista föreställningen” (1971), kommer här med en snäll förvecklingskomedi som rör sig kring en ung prostituerad, Brooklyn-bönas närmaste kundkrets.
Och det är klart att man baxnar. Att se ”She is funny that way” är som att ta en tripp i tidsmaskinen och kraschlanda i en tid då trafficking och brutal öststatsprostitution var okända begrepp. Ett liv långt före ”Lilja 4-ever” då ”Pretty Woman” vittnade om att livet som prostituerad ändå kunde vara rätt mysigt och flärdfullt.
Det kommer alltså inte som en överraskning när jag efter visningen läser att manuset var på väg att filmas redan i mitten av 1990-talet…
Nå. Om man kan stå ut med den anakronistiska världsbilden har man ändå 93 minuter väloljad New York-humor framför sig. Imogen Potts gör huvudrollen Izzy med samma charm som Mira Sorvino gjorde sin Linda Ash i Woody Allens besläktade men bättre ”På tal om Afrodite” (jo, även den från sago-horans gyllene 90-tal).
Izzy bor hemma hos mamma och pappa, drömmer om skådespelarjobb men agerar eskort i väntan på bättre tider. Vilka faktiskt också kommer när hon träffar på kunden och regissören Arnold (Owen Wilson), som ger henne en massa pengar för att hon ska sluta sälja sin kropp.
Snart är hon, han och ett helt gäng kända duknamn (Jennifer Aniston, Rhys Ifans – ja, till och med Quentin Tarantino) inblandade i en farsartad känslokarusell som med sina rappa repliker och småtokiga situationer blinkar mot en annan, ännu äldre dåtid (40-tal), då screwball-komedin var det nya svarta.
Bland annat får Izzy, när hon pratar om sina filmpreferenser, nämna skådespelare som Marlon Brando och Cary Grant – vilket kanske inte är de genomsnittliga referenserna för en 20-nånting tjej av idag. Sålunda en både medvetet och omedvetet gammalmodig sak som inte lär skaka någon i grundvalarna men ändå ger valuta för investerad tid. Om än inte med ränta.
Känslan av ett cirkulärt tidskontinuum förstärks för övrigt ytterligare när den kvinnliga huvudrollsinnehavaren från ”Den sista föreställningen”, Cybill Shepherd, dyker upp i en liten biroll som Izzys mamma. Undanskymd, gammal, knappt några repliker alls – en påminnelse om tidens obönhörliga gång.