Jean-Paul Belmondo föddes 1933 i Neuilly-sur-Seine, en förort till Paris. Som ung var han en lovande boxare, men han slutade 1950, enligt senare intervjuer för att han inte gillade att hans ansikte tog stryk. Istället siktade han på en skådespelarkarriär, och blev framgångsrik.

– Han var en av de riktigt stora i Europa på 60 -och 70-talet och en galjonsfigur för för franska ”nya vågen”, säger Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Samarbetade med Jean-Luc Godard

Franska ”nya vågen” var en strömning inom film som tog fart i Frankrike mot slutet av 50-talet och påverkade filmskapare världen över, säger Fredrik Sahlin. Den kännetecknades av att filmarna tog kameran ur studion och gick ut på gatan, kameran blev rörligare.

– Man befriade på något sätt filmen från dess bojor i studion, säger Fredrik Sahlin.

Jean-Paul Belmondo blev ansiktet utåt för nya vågen. Han fick första filmrollen 1956, men det var i samarbetet med Jean-Luc Godard som han verkligen blev en stjärna. De två gjorde kortfilmen ”Charlotte et son jules” 1958.

”En hårding med sängkammarögon”

Men genombrottet kom med filmen ”Till sista andetaget”, som blev en dundersuccé i Frankrike och gjorde Jean-Paul Belmondo till internationell stjärna. Där spelade han med oslipad charm hjälten Michel Poiccard, en Bogart-dyrkande smågangster på flykt undan polisen.

– Man kan säga att han var en hårding med sängkammarögon, alltså både mjuk och hård på samma gång. Lite som en fransk, lite mer sofistikerad Clint Eastwood, säger Fredrik Sahlin.

Jean-Paul Belmondo blev 88 år.