Miljonprogrammet har länge varit utskällt och skambelagt. Men det har inte alltid varit så.
– Det är en oerhört viktig men förbisedd del av arkitekturhistorien, säger bostadsforskaren Erik Stenberg.
Utställningen Flygande betong på Arkdes i Stockholm breddar perspektivet. Miljonprogrammet föddes tack vare ny teknik: färdiggjutna betongelement möjliggjorde storskaligt bostadsbyggande inte bara här, utan världen över.
– Under efterkrigstiden blev betongblocket symbolen för en ny framtid och för uppbyggnaden av ett nytt samhälle, säger Carlos Mínguez Carrasco, första intendent på Arkdes.
– Film, affischkonst, teckningar och animationer från tiden visar en utopisk bild av betongen som svävar högt ovan jord, säger Hugo Palmarola som tillsammans med Pedro Ignacio Alonso kurerat utställningen som bygger på flera års forskning.
Bakslaget: studentrevolt och växande kritik
Och det var alltså i denna globala, optimistiska tidsanda som miljonprogramsbygget påbörjades runtom i Sverige. Men på 70- och 80-talet vände vinden.
– Stadsplaneraren Igor Dergalin, som bland annat ritade Rinkeby och Tensta i Stockholm, fick frågan om vad den största enskilda orsaken till kritiken var, och om den växte fram – eller kom i ett slag. Han svarade med en mening: studentrevolten i Paris 1968, säger Erik Stenberg och fortsätter:
– Där och då föddes rätten till medbestämmande, man var trött på att det planerades över ens huvud och att någon annan bestämde hur man skulle bo. Därför växte en kritik.
– Man kan säga att betongblocket, som tidigare höjdes till skyarna, föll till marken, beskriver Hugo Palmarola.
I Ryssland är det numera nyårstradition att se dramakomedin Ödets ironi (1975) av Eldar Rjazanov, där huvudpersonen hamnar i en exakt replika av hans egen lägenhet – i fel stad. Och just synen på betongbostäder som personlighetslösa och anonyma tog fäste.
”Emblem för hela Sveriges samhällsproblem”
Så gick också drömmen om det svenska miljonprogrammet i kras. Men kanske är kritiken ensidig?
– Jag tänker på klass och på vad det representerar. Och på hur miljonprogrammet i dag har blivit ett emblem för hela Sveriges samhällsproblem, säger konstnären Viktor Rosdahl som själv vuxit upp i ett arbetarhem i miljonprogramsområdet Elineberg i Helsingborg.
Viktor Rosdahl målar ofta sin uppväxtmiljö.
– Jag är fascinerad av de här miljöerna, det kan vara en ödslig och fin stämning och man känner sig liten i den stora arkitekturen, säger han och utvecklar:
– Det finns mycket skönhet i det som är kargt. Jag förknippar skönhet mer med sådana miljöer, vare sig det är arkitektur eller natur, än med typ Barnen i Bullerbyn.
Miljonprogrammet – på väg mot funkisstatus?
50 år efter miljonprogrammets födelse är Viktor Rosdahl inte ensam om att fascineras av betonghusen. Arkitekter världen över efterfrågar svensk miljonprogramsexpertis, och menar att Sverige borde vara stolt över de hållbara, smart planerade bostäderna som är både lätta att rita om och underhålla.
– Tittar man på husen ur ett hundraårigt perspektiv så är jag helt övertygad om att det kommer att visa sig att miljonprogramshusen är överlägsna väldigt mycket av det vi bygger i dag. Vi kommer att omvärdera miljonprogrammet och se det som lika givet som 40-talsfunkisen, säger Erik Stenberg.