Paula Stenström Öhman är en av våra mest spännande dramatiker. Hon skriver pjäser som snuddar vid det allra mest smärtsamma, inte sällan med ett dokumentärt material som grund. Så är det med den lilla pärlan Hon finns inte med på fotografiet, som hade urpremiär på Fri scen i Stockholm för nära tio år sedan, men med några uppdateringar i tid och rum känns lika aktuell i Växjö i dag.

I den lilla enaktarens form genomlyses en familjeberättelse ur olika perspektiv. Rasmus Lindgren har lett en ensemble i en ljuvligt välspelad turnéföreställning om att avvika från, alternativt uteslutas ur en familj.

Ja, för hos vem vilar sanningen? Föräldrarna Pia och Klaus har nått pensionsålder och borde kunna luta sig tillbaka i villans eftermiddagssol, glädjas åt att de givetvis helt fantastiska barnbarnen kommer ibland, kanske skaffa en ny hund när den gamla fina Gossen har gått ur tiden. Men något plågar dem. Här sitter de framför oss i det tomma scenrummet, på de anklagades bänk med tysta frågor som gisslar dem. Hur kunde de? Varför gjorde de? Varför gjorde de inte?

Äldsta dottern Cia har varit ett känslosamt barn, intelligent förvisso, en sådan som skulle kunna bli vad som helst, men hon har varit för mycket, tröttat ut föräldrarna, gjort dem besvikna. Nu är de sammantvinnade, frusna om axlarna och har ett gemensamt självbedrägeri som enda stöttepelare: ”Vi har gjort allt, då menar jag verkligen allt en förälder kan göra”. Ändå har de inte sett henne på tjugo år, bortsett från den gången då Pia sprang på henne vid pressbyrån, eller då Klaus mötte henne på stan, men hade bråttom till ett lunchmöte. De har gjort allt säger de. Nja, trots Pias sköra tolkning av Joni Mitchells uppbrottssång River är det inte en särskilt klädsam uppvisning i smärta de står för.

Efter ganska precis halva pjäsen vrids kalejdoskopet om. Det behövs bara en fläta i Saskia Husbergs hår för att hon sömlöst ska glida in i Cias gestalt. Kvinnan vi möter gör sitt bästa för att rättfärdiga sitt liv och själv tro på utsagan att hon inte saknar sina föräldrar. Det är en smärtsam berättelse om att tidigt i livet känna sig oönskad och att redan som elvaåring träda in i det gränsöverskridande. Men det finns ännu en lins att betrakta historien genom.

Björn Johansson Boklund gör lillebrodern Olle med ömsinthet och värme. Han är en nostalgisk ensam-pappa-gestalt som, för gud vet vilken gång i ordningen, spelar in julens blandband till sin förlorade syster. I dialog med sin kassettradio står han för en bikt som via skämtsamma gliringar och självironiska iakttagelser till slut ser ut att ta sig igenom lager på lager av missförstånd. Kanske landar vi till slut i något som liknar försoning.

Hon finns inte med på fotografiet är en föreställning som i sin enkelhet visar att god teater inte behöver vara storslagen. Det räcker bra med en god berättelse och ett par skickliga skådespelare.