Den veckovisa ärtsoppan på Gyldene Freden. Hemlighetsmakerierna. Kodnamnen. Harold Pinter kallades Harry Potter, Doris Lessing Little Dorrit. Sakrosankta stadgar och livslångt medlemskap utan möjlighet för någon av de aderton att hoppa av.
Som kulturjournalist har jag lagt mycket tid på Svenska Akademien-kremlologi. Var det Per Wästberg jag såg på antikvariatets franska sektion? Hur ska man tolka Peter Englunds senaste Instagraminlägg? Vad betydde det egentligen att Sara Danius bar ett par för stora Pradaskor när hon tillkännagav att Bob Dylan var årets Nobelpristagare i litteratur 2016?
Det finns något djupt fascinerande över detta slutna sällskap och det är lätt att ryckas med i de senaste dagarnas dramaturgi.
Först slutade Klas Östergren genom att citera Leonard Cohens dödshymn. Sedan var det dags för Kjell Espmark som gick i sorg. Därefter gjorde den före detta ständige sekreteraren Peter Englund sorti. In kommer kungen, Akademiens högste beskyddare. DN:s Björn Wiman liknade under måndagen hans majestät Carl XVI Gustaf vid ett slags deus ex machina. Och berättelsen har onekligen likheter med ett grekiskt drama. De upphöjda, snillets och smakens beskyddare, visar sig vara precis så mänskliga som vi väl alltid anat. Finrummet, Börshuset, Sveriges Olympia, har solkats ned.
Sprickan som uppstått i Akademien handlar om huruvida Katarina Frostenson ska uteslutas, och krisen tycks ha nått sin kulmen i ett slags finkulturellt öråd. Genom att ledamöterna fått placera antingen en svart eller en vit kula i ett kärl har framtiden i Akademien för ledamoten på stol nummer aderton avgjorts. Östergren, Espmark och Englund röstade för uteslutning och förlorade.
Sedan avhoppen blev kända i fredags har det rått en närmast uppsluppen stämning bland somliga av Akademiens belackare. GW skrockar, Alex Schulman fnittrar. Svenska Akademien har de senaste dagarna kallats för en otidsenlig sammanslutning. De är omoderna i samtliga bemärkelser, både till ideologi och organisation. De förespråkar kvalitet, fasta värden och nära nog noll transparens.
De övergrepp som den så kallade kulturprofilen anklagats för är naturligtvis motsatsen till lustiga. Det är inte åt dem någon skrattar. Det dråpliga är den anakronistiska slutenhet som tycks krackelera, då allt fler nu trotsar Akademiens livslångt stadgade tystnadsplikt. Senast i raden Horace Engdahl med sitt svavelosande angrepp på Sara Danius i Expressen. Gudarna är mänskliga. Gråterskorna sjunger Cohen.
SVT:s litteraturkritiker Ingrid Elam föreslog i söndagens Agenda att kungen ska byta ut Akademiens samtliga ledamöter. Själv hoppas jag på ett katarsis som inte är fullt så drastiskt. Danius har den senaste veckan visat att stadgarna faktiskt är öppna för tolkning. Om de tre författare som lämnat sina jobb, tillsammans med tidigare avhopparna Kerstin Ekman och Lotta Lotass, nu faktiskt slutar i Akademien går viktig kompetens i gruppen förlorad, och på sikt riskerar det att skada Nobelprisets litterära legitimitet.
Så låt oss hoppas att Nobeltestamentets högtravande anspråk, att premiera den litteratur som varit till mänsklighetens största nytta, är mer sakrosankt för ledamöterna i Svenska akademien än stadgar och splittring.
Läs också: Konfliken kring Katarina Frostenson splittrar Akademien
Kulturprofilen har via sin advokat nekat till samtliga anklagelser mot honom.