Om man ska man sammanfatta spelåret med ett ord: Japan. Eller kanske till och med Nintendo. I början av året stod speljätten inför att vinna eller försvinna, efter tio år av dalande försäljningssiffror och få minnesvärda titlar.

Ett år senare befinner sig Nintendo i crescendot av en historisk comeback: Zelda: Breath of the wild har redan utsetts till en modern klassiker av en enig kritikerkår, och charmen i Super Mario Odyssey gjorde det till en av årets tveklöst bästa spelupplevelser. Nu dominerar spelen årsbästa-listorna och har gjort den nya konsolen Nintendo Switch till en succé.

Mitt personliga val till årets bästa spel är också japanskt: Persona 5 är en unik mix av japansk vardagskultur, animé och ockultism, och en nyskapande skildring av psykisk ohälsa – allt paketerat i Shigenori Soejimas egensinniga estetik.

Ena halvan av spelet följer en grupp tonåringar i deras dagliga liv i Tokyo, och andra halvan deras resa genom stadens kollektiva undermedvetna. Där lär de sig att manifestera sina psyken till demoniska väsen, för att ta strid mot vuxenvärldens hyckleri och jävlighet (manifesterat som demoner och/eller historiska figurer ur den japanska kulturen).

Persona 5 är ett skruvat mästerverk i sin genre, och tar såväl sin 25-åriga spelserie Megami Tensei som de japanska rollspelen in i framtiden.

En annan höjdpunkt, och upphovet till årets märkligaste speldebatt, är svenska Wolfenstein 2. Efter 35 år av humoristisk action á la Inglourious Basterds upptäckte nätets högerextrema falang plötsligt att spelets skurkar är nazister – och tusentals nätkrigare rasade över att Wolfenstein ”dehumaniserar nazister”.

Drevet om ”åsiktshatande pk-fascism” gjorde Wolfenstein-gate till en internationell nyhet, ett fantastiskt meme, och kanske också till ett litet konstverk över samtiden.