Sedan han först introducerades i arkadspelet Mario Bros. 1983 levde Luigi länge i skuggan av sin rödklädda broder. Han var spelare nummer två, snubben som folk kände till som gröna Mario, spelvärldens första underdog. Trots det har han på senare år fått chansen att vara hjälte i en egen serie, och fått en personlighet som verkligen sticker ut bland svamprikets andra invånare. I dag är han mer känd för att vara i samma bransch som Peter Venkman från Ghostbusters. Hur konstigt det än låter.

I Luigi’s Mansion 3 finner sig titelhjälten återigen i rollen som spökjägare när hans planerade semester plötsligt förvandlas till en mardröm. Det visar sig nämligen att hotellet Luigi och hans vänner blivit inbjudna till i själva verket är en fälla gillrad av ett gäng gastar, med ärkefienden King Boo i spetsen. De har tröttnat på den grönklädde mustaschmannens framfart och är därmed dödsbeslutna att sätta stopp för honom en gång för alla.

Det hela slutar med att vännerna fångas i magiska tavlor, och den enda som kan befria dem nu är räddharen Luigi. Med lite hjälp från uppfinnaren E. Gadd och hans nya spökfångande dammsugare bjuds jag på ett nervkittlande äventyr genom hotellets många egendomliga våningar i jakten på de kidnappade vännerna.

Möjligt att spela tillsammans med en vän

Hotellet kryllar av diverse vålnader som Luigi kan blända med sin ficklampa för att sedan fånga i dammsugaren. De ger sig däremot inte så lätt. Jag måste vinna över dem i en hektisk dragkamp innan de till slut låter sig gripas. Under spelets gång börjar fienderna även använda solglasögon och andra hjälpmedel för att undvika att bli bländande, vilket tvingar mig att hela tiden variera mitt tillvägagångssätt.

Dammsugaren används till mycket mer än att bara fånga in vilsna själar. Mer eller mindre allt bråte i min omgivning kan sugas upp, inklusive pengar och andra rikedomar som jag stöter på under äventyret. Många av apparatens funktioner används även för att lösa spelets pussel. Jag får blåsa på ventiler, suga till mig olika föremål och avfyra dem på olika måltavlor. En sugpropp med tillhörande rep kan också användas för att med extra kraft öppna upp blockerade vägar.

Sedan har vi förstås Gooigi, den slembaserade kopian av Luigi, som ger assistans under pussellösandet. Utöver allt som Luigi är kapabel att göra kan denna kletiga gynnare även trycka sig genom trånga utrymmen, vilket visar sig nödvändigt genom spelets gång. En annan spelare kan även när som helst ta kontroll över Gooigi, vilket gör det möjligt att spela hela äventyret tillsammans med en vän.

Inte särskilt utmanande – men heller inte tråkigt

Varken striderna eller spelets pussel är någonsin särskilt utmanande, vare sig man spelar själv eller med någon annan, men det blir heller aldrig tråkigt. Hotellets våningar är nämligen förvånansvärt fantasirika och bjuder konstant på nya, och framförallt överraskande, idéer. Vid ett tillfälle slåss jag mot ett levande tyrannosaurusskelett, vid ett annat är jag stjärnan i en Godzilla-doftande monsterfilm. Det är en bergochdalbana som vid flera tillfällen får mig att både skratta och tappa hakan. 

Precis som sin föregångare flödar Luigi’s Mansion 3 dessutom av färgstarka personligheter. De excentriska spökena som bor på hotellet är en fröjd att träffa på, och Luigi själv stjäl föreställningen med sin outtömliga rädsla och charmerande positivitet. Till och med hotellet i sig är på många sätt en karaktär med sin distinkta blandning av art deco och tysk expressionism.

Det är just denna personlighet och den fantasirika variationen som lyfter Luigi’s Mansion 3 till någonting alldeles extra. Efter många underhållande timmar på spökjakt i det stora hotellet slutar jag aldrig förundras över idéerna som utvecklarna slänger på mig. Det saknar det första spelets medvetna otydlighet och utmaning, vilket många nog önskar sig, men lyckas verkligen övertyga med alla sina övriga kvaliteter. 

Ett hotell mer än värt att checka in på med andra ord.