I standardsvenska pratar man med stor rytmisk kontrast vilket skapar en sjungande språkmelodi. När man pratar med staccato-rytm reducerar man skillnaden mellan betonade och obetonade stavelser, vilket gör förortssvenskan mer stötig, enligt den amerikanske lingvisten Nathan Young.

– Förortssvenskan, särskilt den mest nutida varianten, har markant lite rytmisk kontrast och står ut eftersom den förväntade melodiska dynamiken saknas, säger han.

Rädslan för proletära uttryck

I sin forskning mäter Nathan Young hur vi pratar och hur språket förändras. Just nu tittar han på ortensvenskans uttryck hos 80- och 90-talister på Youtube.

Nathan Youngs forskning har i den pågående språkdebatten lyfts upp som exempel på hur det svenska språket är hotat. Men att den sprider sig ser han inte som ett hot utan som normal språkutveckling.

– Är en guldkedja ett hot mot en slips eller är Stone Island ett hot mot Acne? Bildade människor gillar inte proletära praktiker. Det är urgammalt.

Kungen talar ekensnack

Nathan Young drar paralleller mellan dagens utveckling och Sveriges urbanisering för 150 år sedan. Då formades nya klasser och med dem: nya sociolekter. Ekensnack, eller söderslang, pratades av en växande arbetarklass och ansågs vara ett hot mot det svenska språket. Young säger att språkliga innovationer ofta uppstår i lägre klasser, men nu hörs Stockholms-E:et även hos kungen.

Förespråkar uttalsundervisning i standardsvenska

Även om Nathan Young ser ortensvenskans utbredning som oproblematisk anser han samtidigt att alla behöver kunna prata standardsvenska, och att det borde ske uttalsundervisning i grundskolan. Högstatusyrken som läkare är inte tillgängliga för dem som pratar lågstatussociolekter, och att vara bidialektal, att behärska två dialekter, möjliggör klassresor, menar Nathan Young.

– Om man besitter en lågstatussociolekt som förortssvenskan så vore det ytterst gynnsamt att behärska standardspråket vid sidan av. Det är för att ge elever fler möjligheter.