– Vi följer den modell som regeringen har beslutat att vi ska följa, säger hon.
Kritiken är skarp. En kulturkrönika i Göteborgs-Posten hävdade nyligen att ”Statens fastighetsverk dödar vårt kulturarv”. Efter att Nationalmuseum varnat för att man inte klarar av de höga hyrorna har debatten om principerna för kulturinstitutionernas hyressättning vaknat till liv igen.
Reglerna har kritiserats sedan de infördes på 90-talet. Men Ingrid Eiken tycker att många nu blandar ihop SFV:s kostnader för att sköta fastigheter med olika typer av hyresmodeller.
– Det har känts viktigt för mig att klargöra att våra kostnader för att ta hand om fastigheterna inte påverkas av själva hyresmodellen. Kostnaderna minskar inte bara för att man byter hyresmodell. Vi har vårt uppdrag och vår investeringsram för att ta hand om fastigheterna, säger hon.
Kostnaderna kommer öka
Och kostnaderna kommer att öka framöver, varnar Ingrid Eiken. De med så kallade kostnadshyror kommer att uppleva att hyrorna justeras uppåt när räntan stiger. Dessutom behöver flera institutioner genomföra kostsamma renoveringar.
– Det blir också dubbelt, för vi får kritik när vi renoverar för då ökar hyran. Men vi får också kritik om vi inte renoverar, säger Ingrid Eiken och syftar på Naturhistoriska museet, där delar av putsen i taket rasade ner och museet tvingades stänga – trots det SFV kallar för ”omfattande renoveringar och underhåll”.
Men satsas det då inte för lite på Sveriges kulturinstitutioner? I Norge har man byggt en ny opera och tagit ut svängarna i renoveringen av Nationalmuseet och i Helsingfors har man kostat på flera signaturprojekt. Ingrid Eiken slår fast att SFV har i uppdrag att vara kostnadsmedvetna.
– Men vi ska samtidigt möta dagens och morgondagens krav utan att tumma på lagkrav när man gör renoveringar.
Fakta: Hyressättningen
1993 infördes den nuvarande modellen med marknadshyror för statliga fastigheter, bland annat museer. Tanken var att vanliga myndigheter skulle få incitament att vara sparsamma med lokalerna. Fastigheter med kulturhistoriskt värde eller som var ”ändamålsfastigheter” skulle ägas av det då nyinrättade Statens fastighetsverk – som ligger under Finansdepartementet.
Efter stor kritik infördes så kallad kostnadshyra 2001 för fem institutioner: Operan, Dramaten, Nationalmuseum, Naturhistoriska riksmuseet och Statens historiska museum. Hyran ska då täcka kostnader för drift, underhåll, administration, avskrivningar och kapitalkostnader — vilket de berörda institutionerna vid upprepade tillfällen har ifrågasatt.
De flesta kulturinstitutioner hyr av SFV och betalar marknadsmässig hyra. Den modellen har också kritiserats, eftersom museernas förhandlingsposition är så uppenbart svag – det är svårt för många av verksamheterna att flytta.
Statens museer för världskultur är ett av de museer som under många år kämpade med höga hyreshöjningar. Många museer har haft samma problem. Men Nationalmuseum sticker ut, eftersom hyrans andel av anslaget har ökat så snabbt. Mellan 2018 och 2020 höjde Statens fastighetsverk den med drygt 22 procentenheter. Museet ska alltså betala för renoveringen som skedde mellan 2013 och 2018 men utan att få motsvarande höjda anslag.
Statens fastighetsverk förvaltar cirka 2 300 statligt ägda fastigheter, motsvarande 4 000 byggnader och 6,4 miljoner hektar mark.
Alla renoveringar som kostar över 40 miljoner hemställer SFV om till regeringen för beslut.