Den finländske nationaltonsättaren Jean Sibelius samtliga sju symfonier framförs i Konserthuset i en digital direktsändning. Under lördagen är det dags för de avslutande symfoni nr 6 och 7.
– Symfonierna motsvarar årstiderna. Första symfonin för mig är våren, andra symfonin är sommaren, tredje är hösten, fjärde är vintern. Femte är en ny vår, sjätte är en sommar, men inte en bra sommar utan en där det regnar ganska mycket och är kallt och sjunde är då hösten och också livets höst, säger Sakari Oramo.
– De har en viss cyklisk känsla. Man går igenom tider och kommer tillbaka till samma punkt men allt har förändrats.
”Sveriges kändes mer som Europa”
För Oramo bildar konserterna ett summerande avtryck när han nu lämnar som konstnärlig ledare för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm.
– Sverige är en naturlig utgångspunkt för finländska dirigenter. Sverige känns... åtminstone när jag kom första gången kändes det mycket mer Europa här.
– Det finns en annan slags tradition i Finland som baserar på självständighetskampen och Sibelius betydelse för den och konstens sätt att skapa politisk identitet. I Sverige är det väl precis tvärtom.
”Lite som i rally”
Han är nybliven professor i orkesterdirigering vid Sibeliusakademien i Helsingfors och en i en lång rad av finska stjärndirigenter som satt vårt grannland på kartan.
Det finska dirigentundret förklarar han med en lite oväntad jämförelse.
– Det är lite samma som i rally. Att ha en oavbruten kedja... ”aha, han kommer från Finland och är egentligen en ganska enkel person men han kan ändå skapa en framgångsrik karriär på världscenen i musik.
Så det har på inget sätt med det finska kynnet att göra?
– Det är en förklaring som man ofta använder, att vi gillar att vara ensamma. Dirigering är ju ett ensamt yrke. Man arbetar med partitur praktiskt taget hela tiden och de ögonblick när man träffar en orkester är egentligen bara toppen av ett isberg.