Vi är inne i en årstid då de stora bolagen släpper sina minsta titlar, alltså sådana som de inte tror kommer dra några större skaror men som de ändå, av diverse ekonomiska skäl, måste premiärsätta på biograf.

”Strange Magic” är utan tvekan en sådan. Visserligen bär filmen det publikdragande epitetet ”en George Lucas-film” (exekutiv producent och manus) men ändå går den bara upp i tre städer i Sverige, och dessutom – vilket väl är ännu mer avslöjande – har den svenska Disney-filialen inte ens satsat pengar på att dubba denna trallvänliga saga, som ändå riktar sig till barn.

Den här dataanimationen blev dessutom rätt rejält sågad i hemlandet, så man kan nog betrakta detta som en ekonomiskt dödfödd film.

Nåväl, intrigen är generisk. En hommage till, eller stöld av, grundpremisserna i ”Skönheten och odjuret”, Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” och några till sagor på temat kärleken besegrar allt (vilket väl i och för sig inbegriper dem alla).

Älvprinsessan Marianne ska gifta sig med stilige men hale Roland (som egentligen bara vill komma åt kungens armé) men får dagen före bröllopet syn på sin tillkommande när han hånglar upp en annan böna. Chocken får henne att på rekordtid gå från knytblus till emo och förkasta all vad kärlek heter, och eftersom det är en musikal som bygger på gamla hits börjar hon sjunga ”Never gonna fall in love again.

I mörkrets rike, som ligger granne med älvornas prunkande värld, härskar den onde insektslike Kung Bog, som inte heller gillar kärlek, faktum är att han har förbjudit den. Ja, nu kanske ni anar vart det kommer bära hän?

Storyn i ”Strange Magic” är egentligen försumbar, här är det musiken som spelar förstafiolen. Det rättighetsmässigt antagligen tokdyra soundtracket hyser ett helt gäng hits från de senaste cirka 60 åren, från ELOs titelmelodi, över Lady Gaga till Jimi Hendrixs ”Wild Thing”. Vilket ju låter eggande men eftersom ingen av låtarna är i original, och dessutom är lätt anpassade efter den barnsliga miljön, känns det mest som att bevista en ovanligt välstämd karaokefest på fritidsgården.

Som ofta när det gäller Disney-verk är detta en fåfäng film befolkad av vackra varelser som vill berätta att fåfänga är av ondo, men som i förlängningen ändå lyder under ytlighetens lagar.

Trodde jag.

Men där sprang mina fördomar i förväg.

Sympatiskt nog står George Lucas nämligen fast vid sina inledande replikskiften om ytlighet, och att skönhet är en inre kvalitet.

Där ”Skönheten och odjuret” och ”Grodprinsen” inte låter den snygga tjejen bli ihop med fulingen förrän han förvandlats till en fining, låter George Lucas faktiskt Marianne gänga sig med Bog, trots att han i all evighet kommer att se ut som en korsning mellan en bönsyrsa och George Bush.

Jo, det där sista var en spoiler, men eftersom de som har rätt ålder för den här animeringen där ”Alla pratar engelska” inte är läskunniga, och därför knappast heller kommer att se filmen, må det väl vara hänt.